https://www.dn.se/debatt/fem-fel-med-hardare-straff-mot-unga-brottslingar/
Quest’anno sono 127 i bambini sotto i 15 anni sospettati di piani di omicidio: un aumento esplosivo. La risposta dei politici è abbassare l’età penale e inasprire le pene. Ma se i bambini diventassero nemici invece che cittadini, ciò porterà inevitabilmente a più violenza, e non a meno. Ecco cinque ragioni basate sulla ricerca, scrivono sei esperti in materia penale.
Il numero di bambini coinvolti nella violenza delle bande continua ad aumentare. Secondo i nuovi dati della Procura della Repubblica, da gennaio a settembre 2022 sono stati sospettati di essere coinvolti in piani di omicidio 14 bambini sotto i 15 anni. Quest’anno il numero è di 127 – un aumento che dimostra come le bande reclutano sempre più giovani per compiere gravi atti di violenza.
La risposta dei politici è l’inasprimento delle pene e l’abbassamento dell’età delle sentenze. La strategia può sembrare logica ed efficace. Ma se si guarda più da vicino si vedono gli errori e, secondo la ricerca, la conclusione è piuttosto che ciò porterà a più atti di violenza tra i giovani.
La spiegazione è che la punizione ha cinque effetti che riducono il crimine, ma otto che lo aumentano. Ad esempio: quando qualcuno va in prigione, può imparare di più sulla criminalità, perdere il lavoro e avere più difficoltà a ricominciare da capo. Molti vengono etichettati come “criminali” ed esclusi dal mercato del lavoro e dalle reti sociali non criminali.
Per i giovani le conseguenze sono ancora peggiori. Rimangono intrappolati più facilmente in ambienti criminali e finiscono per allontanarsi dalla normale vita quotidiana con la scuola, la famiglia e gli amici non criminali. Per i giovani, un francobollo in giovane età può segnare tutta la loro vita.
Ecco cinque fatti scientifici contro punizioni più dure per i giovani:
-
Le punizioni più severe per i giovani non riducono la criminalità. La ricerca mostra chiaramente che punizioni più severe non portano a una minore delinquenza giovanile poiché il contatto con il sistema legale può rafforzare la stigmatizzazione e l’esclusione. Ciò è supportato da uno studio danese in cui la riduzione a 14 anni ha avuto l’effetto opposto. I criminologi di tutto il mondo concordano sul fatto che sono invece le misure preventive – come il sostegno scolastico, il tutoraggio e i programmi sociali – a rompere gli schemi criminali e ad aumentare le possibilità per i giovani di tornare a una vita normale.
-
Le punizioni più severe per i giovani creano immagini nemiche. Con pene più severe e un’età di condanna abbassata, i giovani rischiano di essere dipinti come nemici della società. Ciò rafforza l’alienazione sociale e aumenta il rischio di ricaduta. I ricercatori hanno dimostrato che la criminalizzazione e le immagini nemiche creano un ciclo controproducente: i giovani si identificano con l’immagine come minaccia per la società e prendono le distanze dalle norme e dalle strutture di supporto.
-
Punizioni più severe per i giovani non comportano alcun risarcimento. Le sentenze più severe raramente forniscono il risarcimento richiesto dalle vittime di reati. Quando ai parenti e alle vittime viene chiesto cosa sarebbe giusto, la risposta è solitamente che “non dovrebbe succedere a nessun altro” – non che l’autore del reato debba soffrire. Secondo un ampio meta-studio, molte vittime di reati sperimentano un senso di giustizia più profondo quando l’autore del reato si assume la responsabilità, mostra di comprendere le conseguenze e tenta di fare ammenda.
-
Le punizioni più severe per i giovani rafforzano l’esclusione. I ricercatori avvertono che abbassare l’età della pena può consolidare la disuguaglianza: i bambini che già vivono in condizioni di vulnerabilità diventano sia vittime delle strutture che puniti dallo Stato. Ciò significa che la politica rischia di rafforzare la segregazione e le divisioni sociali nella società. In parole povere: coloro che hanno un’identità “fuori dalla società” spesso scelgono strade da percorrere al di fuori della società.
-
Punizioni più severe per i giovani contraddicono la Convenzione sui diritti dell’infanzia. La Convenzione delle Nazioni Unite sui diritti dell’infanzia è legge svedese dal 2020. Secondo gli articoli 37 e 40, la detenzione dei minori deve essere utilizzata solo come ultima risorsa e per il minor tempo possibile. L’interesse superiore del bambino dovrebbe avere la priorità e la riabilitazione dovrebbe venire prima della punizione. L’Unicef e l’ONU hanno più volte criticato i paesi che utilizzano il carcere come misura standard per i giovani, in quanto viola l’idea di base della convenzione: ogni bambino ha diritto allo sviluppo, all’istruzione e alla speranza per il futuro.
Altri paesi hanno scelto una strada completamente diversa, come la Norvegia e i Paesi Bassi. In Norvegia, i giovani delinquenti non devono affrontare il carcere, ma la consulenza in materia di conflitto. Lì incontrano le vittime del crimine, ne comprendono le conseguenze e fanno ammenda. Nei Paesi Bassi, la criminalità giovanile è stata ridotta attraverso centri familiari, tribunali speciali per i minorenni e programmi sociali.
Lo stesso effetto è stato osservato in altri paesi e in una meta-analisi di studi scientifici la conclusione è che: questa è la strada da seguire se si vuole raggiungere i giovani che commettono crimini.
In questi paesi avviene la mediazione: incontri tra autori e vittime, che costruiscono responsabilità e dialogo invece di odio e polarizzazione. Riduce le ricadute. La Svezia ha una legge sulla mediazione dal 2002, che consente ai comuni di offrire la mediazione a chiunque abbia meno di 21 anni che commette un reato.
Eppure è poco utilizzato. Perché? Perché continuiamo a preferire la punizione alla soluzione, anche se sappiamo che funziona peggio? Le azioni simboliche hanno il loro posto nel gioco politico. Ma quando i pezzi sono bambini con le armi in mano, il gioco deve finire.
Smettere di criminalizzare i bambini. Inizia a riparare.
Lars-Johan Åge, professore e ricercatore leader in mediazione e negoziazione. Università di Gävle, capo del gruppo di ricerca sulla criminalità Juv.
Maritha Jacobsson, professoressa di sociologia, Università di Uppsala.
Jerzy Sarnecki, professore di criminologia, Università di Stoccolma.
Sofia Wikman, professoressa di criminologia, Università di Gävle.
Eva Fromholz, docente di diritto/diritto internazionale, Università di Stoccolma.
Lottie Wahlin, docente di sociologia, Università di Gävle.
DN debatt: "Fem fel med hårdaste straff mitt unga brottslingar"
byu/haugen1632 insweden
di haugen1632
16 commenti
Skjut dom på plats
vad vill du säga? Kunde bara länkat sidan bara.
Svenska högern bryr sig generellt väldigt lite om forskning och det största högerpartiet är uttalat antiintellektuellt.
Sen så sänks straffåldern inte för att tidö faktiskt tror att det kommer hjälpa någon, utan mer för att man ska kunna säga att man gjort något när det blir val och gängkriminaliteten inte är löst än. (“Vad är brottsförebyggande åtgärder och integration?” – Tuffe uffe & co.)
13 åringar som planerar eller begår grova brott hamnar på SIS hem. Det är tufft som det är.
Mvh advokat som inte vill ha mer jobb
Barn som mördar är inga barn i vanlig mening. De är farliga för samhället och vad som är bäst för dem är då sekundärt. De ska låsas in för att dels skydda samhället och dels för att det i någon mån måste vara avskräckande.
Hur många gånger har den här klicken kriminologer haft rätt de senaste 40 åren? Om Sarnecki är emot hårdare straff kan man inte få en starkare indikator på att hårdare straff är rätt väg att gå.
Vet inte om man ska skratt eller gråta när man läser texten… så världsfrånvänt
så jävla sjukt att de förespråkar att offren ska tvingas träffa sina förövare igen. och jag tvivlar starkt på det här med att offren inte vill ha upprättelse och konsekvenser för förövare.
visserligen tycker jag inte det är motsatsförhållanden, men det är skribenterna som målar upp den dikotomin.
jag undrar vad offren i deras studier sagt ifall förövaren inte fick något straff. utan bara en terapeut som lärde dem rätt och fel. medans offren som vanligt inte får någonting. då är min starka övertygelse att svaren hade varit annorlunda. då hade upprättelse definitivt varit väldigt högt upp på agendan.
sedan det här med barnkonventionen. sedan vi införde den som lag av outgrundlig anledning så har den ideligen använt för att legitimera massa riktigt keffa företeelser. den har använt för att tvinga barn spendera tid med sina olämpliga föräldrar, den har använts för att legitimera att ungdomar i fängelse och på hvb hem fortsatt ska ha tillgång till sin telefoner och en massa annat dravel.
varför måste vi goldplatea allt?
nej jag tror inte ett dyft på det dem säger, speciellt de hår exemplet med Nederländerna. ja de försökte lägga ner fängelser och ersätta dem med förbyggande åtgärder, det gick skett och nu måste de bygga nya fängelser för att täcka upp för de gamla de lade ner. det funkade helt enkelt inte.
Snyft snyft, fäller ju nästan en tår när en stackars oskyldig mördare måste stå för det den gjort och sitta inlåst i en bråkdel av den tid som den tog av offrets framtida liv. Så himla synd verkligen.
Svårt att begå några brott när du sitter inne på livstid. Tillräckligt hårda straff gör underverk, men visst att ge nån 5 år istället för 3 år gör nog ingen skillnad.
Men alltså.
Hur många procent av alla barn i Sverige mördar och spränger?
Det är väl knappt 1%.
Precis som andelen psykopater, sociopater, alltså en liten del.
När man säger “gör inte unga till kriminella och börja reparera” låter det som vi fängslar en 12 åring för snatteri.
Vi har testat låga straff, det fungerar ej.
Du tar norge som exempel, som inte är i närheten av den extrema mängd flyktingar vi släppte in och dom har heller inte samma utanförskap som vi.
Hur många sprängning, skjutningar och mord av barn har begåtts i Norge jämförelse mot Sverige sen 2015?
Skillnaden är dag och natt, dom ligger väl på Sveriges nivå av barnstök under 90talet?
Det finns konsekvenser för sitt beteende, kan man döda människor för pengar, så har man förlorat sin lott att vistas ute i samhället, ett bra tag framöver.
Jag har ingen sympati för dom här ungarna, för vänta tills en närstående blir utsatt, som ungarna tar miste för någon annan.
Förstör människors liv för cash och status.
Oj, har politikern Jerzy som leker kriminolog gjort comeback nu igen? Har inte han haft fel om typ allt han sagt i medierna om kriminalitet och invandring? Bra av DN att ge honom en plattform så han äntligen får fortsätta ljuga lite till
Mm kan sympatisera med en del här. De flesta drabbade pratar mer om prevention än vedergällning, det stämmer med hur jag uppfattar det.
Samma med att jag varit med om när folk blivit dömda med acceptans. Det hör man sällan om, men det händer att folk mer eller mindre ropar på hjälp i ett liv som spårat ur pga. Ex. missbruk. Sett många lyckade resor med men de träder sällan fram i media. Det är svårt nog som det är.
Tycker inte det rent vardagligt är svårt att särskilja på de två. Att du ~blivit pressad till att utföra ett brott är en sak medan råheten i/hur/och att det utfördes är en annan. Sverige går mer och mer i en riktning för prevention som är viktig och väl menad, men vad sen?
Vad vill de ha i stället? Samtal med Prussiluskan? “Medling”…OK, det låter ju sisådär genomtänkt. Klart de måste låsas in, sedan kan vi kalla det för fängelse eller något annat. Lämpligtvis ska de ju inte stoppas in bland äldre brottslingar på Kumlabunkern utan det bör vara utformat på annat sätt.
Jag tycker att straffet i första hand ska ses som rättvisa mot offret. Om man begått mord, även om man inte är straffmynding, är man ju fullt medveten om att det är en felaktig handling och ska sta stå till försvars. Konsekvenserna ska vara hårda, oavsett ålder. Är man straffmynding, bör livstid vara kravet (bokstavligen livstid). Ingen andra chans, ditt offer fick inget. Öga för öga.
Det är inte bara mord och skjutningar. Barn som mobbar är grovt kriminella och borde låsas in, oavsett ålder.
Självklart är det få som säger rakt ut att de vill att staten ska ägna sig åt vedergällning i sådana fall, då det ofta betraktas som tabubelagt att ge uttryck för hämndbegär, i synnerhet när GM är så unga att de i alla motsvarande fall (minus brotten) skulle betraktas som barn. Personligen skulle jag definitivt inte vilja medverka i medling med någon 11-13-åring som har mördat eller råkat mörda någon nära släkting till mig. Nej, det är en kraftfull vedergällning som gäller.
Andra bitarna – social stigmatisering och huruvida det leder till någon typ av avskräcknings- eller rehabiliteringseffekt – är helt ointressanta (eller snarare av underordnad betydelse). Och om man nu ska resonera kring vilka sociala effekter straff för unga brottslingar ska ha, så anser jag att deras inkapacitering är nog att föredra över allt annat.