Ci sono molte persone su Reddit che scrivono di sentirsi sole. Come lo gestisci?
Mi riconosco in questo. Anche in altre foto dove è anche scritto che noi che siamo soli abbiamo più bisogno di discutere e riflettere e quindi non c’è da meravigliarsi se utilizzo molto Internet per questo. Questo è un po’ lontano.
Ho l’immagine che sono io a sbagliare, che sono io il problema comune, accidenti, non sempre ci credo perché sembra che sia un mix di questo e di come le persone giudicano. Nella mia vita ho due o tre amici intimi che non vedo molto spesso. Quando esco con persone che conosco, ho sempre la sensazione di non essere visto come uguale agli occhi degli altri. Soprattutto quando vivevo in una città più piccola. Esistono due gruppi di solitudine, quelli che si sentono soli in modo del tutto involontario e quelli che si sentono soli anche se hanno persone intorno a loro. Appartiene al secondo gruppo e può immaginare che sia insopportabile appartenere al primo gruppo.
Un esempio di come mi sento solo è, ad esempio, che quando vado a un evento di lavoro, raramente mi sento come se appartenessi al gruppo con cui esco veramente. E che le persone raramente sono interessate a ciò che ho da offrire, il che mi porta per lo più a rilassarmi. O come quando sono in un bar gay e mi sento invisibile. È successo alcune volte di uscire con un amico, alcuni interessati a lui ma chiedendosi un po’ chi “lui sia” anche se ovviamente è un amico. Alcuni. Molte volte ho voluto dire “perché mi tratti così?” Ma non è mai successo.
Come sei uscito dal sentirti escluso?
https://i.redd.it/pwzjhbojk9eg1.jpeg
di Status-Ripoff87
4 commenti
Skaffa ett jobb där man måste prata med folk på ett meningsfullt sätt. Då uppskattar men ensamhet mer. Då blir det skillnad på att vara ensam eller att vara för sig själv.
Långvarig terapi som angriper roten.
Inse upprepning av barndomsmönster.
Att föräldrarna underminerade självförtroende och sket i mitt känslomässiga tillstånd.
Sörja det man tappat och den bra barndom med bra kompisar man inte fick.
Magisk svamp.
Ansträngning i att lära sig det man tappade. Gå utanför ens konfortzon om och om igen. Lära sig vara social från grunden.
Känna sig hopplös 5000 gånger och ändå pusha vidare.
Inse att ens ”jag kan inte” ”jag är fundamentalt trasig” ”jag är annorlunda” osv bara är envisa djupt rotade hjärnspöken.
Hitta liknande människor med samma problematik och snacka öppet.
Lite så
I slutet så står du där helt ensam oavsett vad. Ju tidigare man inser de ju tidigare kommer man till frids med det och lär sig rikta fokuset inåt på sig själv istället för utåt, på alla i sin omkrets. Tog 2 deprimerande år för mig men nu i efterhand var det värt det. Och nej jag är ingen incel surgubbe som alla hatar. Jag bryr mig bara inte lika mycket om alla andra, vad andra tycker om mig. Vad andra har åstadkommit som inte jag har etc.
Det är en tuff väg men man anpassar sig och lär sig att det fridfulla ensamma livet inte är så farligt.
För mig så bottnade en del av det i dålig självkänsla. Nu för tiden accepterar jag mig själv som jag är, och om inte någon tycker om mig så är det väl bara så helt enkelt. Förut kunde det få mig att känna att det var fel på mig men nu ser jag det mer som en inkompabilitet. Den ändringen i mindset hjälper mycket. Jag fokuserar på att vara genuin istället och då känner jag mig även sedd och mindre ensam!
Sen har jag insett att jag har svårt för att umgås i grupp. Jag är lite tillbakadragen och då blir det lätt att jag inte blir så deltagande. Det spär på känslan av utanförskap. Istället försöker jag umgås mer 1on1 och det passar mig bättre.
Slutligen så har jag inte slutat att försöka hitta nya vänner. Det är inte så lätt alltid men det går. Lite vänskapsdejting ungefär.