Cosa pensa del leader dell’HBL riguardo ai criteri di adesione ai sindacati degli scrittori finlandesi?

Kan inte påstå att jag har i hela mitt liv ängnat en endaste tanke om finländska författareförbundet. Det hjälper inte att artikeln är bakom betalvägg heller. Är det något sorts skrå och man inte får skriva eller publicera böcker om man inte är med, eller vaddå?

(artikeln nedan)

Boken är i kris, men få duger som författare

Två parallella debatter om medlemskapskriterier i de finsk- och svenskspråkiga författarförbunden blottar känsliga punkter som få vågar tala öppet om.

Som historikern Henry Thomas Buckle (1821–1862) sade:

”Det är stort att tala om idéer, medelmåttigt att tala om händelser och småaktigt att reducera allt till personfokus.”

Debatterna om vem som borde få bli medlem i de finsk- och svenskspråkiga författarförbunden uppvisar en viss småaktighet. Kärnfrågan gäller språket som avgörande krav för medlemskap. Samtidigt dyker känsliga frågor upp.

Att försvara status quo med språkligt betingade stadgar är problematiskt så länge förbunden varken har lyft frågan för genuin intern diskussion eller bemödat sig på allvar att ta reda på vad befintliga och potentiella medlemmar önskar framöver.

En omprövning behövs.

Det litterära fältet formades under en tid då litteraturen hade högre social status och präglades av vertikala maktstrukturer.

⸻

Under de senaste decennierna har stipendier och litterära priser vuxit i omfattning.

Med sin inkluderande policy har Finlands facklitterära författare över 3 300 medlemmar.
Suomen Kirjailijaliitto har bara 994, även om antalet nästan har fördubblats sedan 2000-talet.
Finlands svenska författareförening ligger stabilt strax under 200 medlemmar.

Siffrorna talar sitt tydliga språk.

Tidigare bevakade Journalistförbundet medlemskapet svartsjukt. Senare lättades kriterierna. I dag är alla medieproffs välkomna: influerare, kommunikatörer, förlagsanställda och frilansare.

Är författarförbundens främsta roll att säkerställa bästa möjliga villkor för så många författare som möjligt, att utöka antalet professionella och säkra deras långsiktiga yrkesutveckling?

⸻

I sina offentliga uttalanden har de litterära förbunden blottat sig.

Trots sina uttalade och ädla mål agerar de som grindvakter och i sista hand väktare. Genom kollegial granskning delar de ut avslag på språkliga eller litterära grunder som kvalitet och konstnärlig nivå.

Samtidigt fungerar författarförbunden som medeltida skrån. Den aspirerande kamelen måste passera nålsögat för att släppas in i värmen.

Att agera exkluderande på möjligen föråldrade grunder – eller att hänvisa till ursäkter för att hålla medlemsantalet lågt – är kortsynt i en tid då arbetsvillkoren i de flesta kreativa yrken försämras.

⸻

Litteraturen är i kris.

Vem får passera de kommersiella och litterära trösklarna?
Med nuvarande strukturer stängs många ute, trots att vi lever i ett alltmer mångfaldigt Finland som varken är rent finskspråkigt eller rent finlandssvenskt.

Salongerna krymper.
Spelplanen lutar.

Alla författare är jämlika – men är några mer jämlika än andra?

Maktstrukturer består.

⸻

Ytterligare en faktor spär på debatten: rivalitet är tabu.

Därför förskjuts diskussionen lätt till individer och språk och förbiser strukturer och mönster.

Det uppenbara verktyget vore att stärka den aspirerande författarens professionella identitet genom att erbjuda medlemskap och stipendier – att inkludera och växa tillsammans.

Men när medlemskapet diskuteras stiger politiken in i rummet.

Striden gäller allt knappare resurser: synlighet, erkännande och pengar.
Samtidigt vidgas klyftan mellan snäv litterär konst och bredare kulturproduktion.

⸻

Salongerna krymper.
Spelplanen lutar.