När barn med svag teoretisk begåvning misslyckas i skolan skyller vi på dem. Vi feldiagnostiserar och medicinerar när vi i stället borde ifrågasätta skolans krav och anpassa undervisningen. Även vi inom bup är skyldiga – det är vi som diagnostiserar barnen. Vi borde ha dragit i nödbromsen tidigare, skriver Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri.
Två nyligen publicerade artiklar sätter fingret på avgörande problem i dagens skolsystem. Psykologen Jenny Vidarsson lyfter i DN fram de så kallade ”gråzonsbarnen” – elever med svag teoretisk begåvning som sällan uppmärksammas men ofta kämpar i det tysta. Samtidigt beskriver specialpedagogen Niclas Fohlin i tidningen Vi lärare hur skolan alltmer präglas av en diagnoslogik, där barns svårigheter tolkas som individuella avvikelser snarare än som uttryck för en otillräcklig lärmiljö.
Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri (SFBUP) delar denna problembild, men vill tillföra ett perspektiv: Vad som händer när dessa barn når hälso- och sjukvården – vilket de i hög utsträckning gör. Inom bup möter vi många av de barn som inte får skolan att fungera. De misslyckas upprepade gånger, tappar tron på sin förmåga och utvecklar ångest och nedstämdhet och får allt högre skolfrånvaro. Deras lidande är påtagligt.
Cirka 14 procent av befolkningen uppskattas ha svag teoretisk begåvning. Det rör sig om barn som inte omfattas av intellektuell funktionsnedsättning, men som har betydande svårigheter att möta skolans krav. Inte minst i nuvarande läroplan från 2011 som har utsatts för mycket kritik, där allt fler går ut grundskolan utan fullständiga betyg eller gymnasiebehörighet (läs bland annat SOU 2025:19). Under samma tidsspann har förekomsten av adhd-diagnoser ökat markant, från tidigare relativt stabila nivåer kring 5–7 procent till i dag cirka 10–15.
Dessa två förhållanden måste ses i relation till varandra.
Forskning visar att ökningen av adhd-diagnoser inte fullt ut speglar en faktisk förändring i förekomst, utan delvis kan förstås utifrån begreppet diagnosglidning, vilket innebär att en diagnos successivt vidgas så att allt fler, även de med lindrigare symtom inkluderas. Vi vill lyfta möjligheten att ökade krav i skolan är en bidragande faktor till denna glidning: svårigheter kopplade till kognitiva förutsättningar och lärmiljö ges en medicinsk förklaring. Detta perspektiv har inte fått tillräcklig uppmärksamhet.
Parallellt vet vi att symtom vid svag teoretisk begåvning ofta överlappar med adhd: koncentrationssvårigheter, rastlöshet, låg uthållighet etcetera. När kraven överstiger barnets kognitiva förmåga uppstår just de svårigheter som i andra sammanhang tolkas som neuropsykiatriska symtom.
Detta gör diagnostiken särskilt utmanande.
Samtidigt har utredningsförfarandet vid adhd förändrats. I takt med ökat inflöde till bup, fokus på tillgänglighet och prioritering av nybesöksgarantin tvingas verksamheterna till alltmer fokus på kvantitet framför kvalitet. Detta noteras också i sammanhang där vissa oseriösa privata vårdaktörer jagar profit. På många håll genomförs i dag så kallade snabbspår i adhd-utredningar, där fokus ligger på symtomkartläggning och där bredare kognitiva bedömningar inte alltid ingår. Därmed riskerar en central förklaringsmodell till barnets svårigheter att förbises.
Konsekvenserna är betydande. Barn som i grunden kämpar med att hantera skolans kognitiva krav riskerar att få en diagnos som inte fullt ut fångar problemets natur. Resultatet blir inte sällan att fokus hamnar på barnet självt, som blir symtombärande och paradoxalt nog stigmatiserat inom ett dysfunktionellt system. Efterföljande åtgärd blir ofta förskrivning av läkemedel – trots att den mest avgörande insatsen i många fall skulle vara en anpassning av miljön och kravnivån.
ET
Mitt konto
DN DEBATT
DN Debatt. ”Barn med svag teoretisk begåvning adhd-medicineras i onödan”
Uppdaterad 22:49Publicerad 20:00
När skolans krav blir för höga för barnets förmåga, visar sig problem som ofta misstas för neuropsykiatriska symtom, skriver artikelförfattarna.
När skolans krav blir för höga för barnets förmåga, visar sig problem som ofta misstas för neuropsykiatriska symtom, skriver artikelförfattarna. Foto: Viktoria Bank/TT
DN DEBATT.
När barn med svag teoretisk begåvning misslyckas i skolan skyller vi på dem. Vi feldiagnostiserar och medicinerar när vi i stället borde ifrågasätta skolans krav och anpassa undervisningen. Även vi inom bup är skyldiga – det är vi som diagnostiserar barnen. Vi borde ha dragit i nödbromsen tidigare, skriver Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Spara
Dela
Två nyligen publicerade artiklar sätter fingret på avgörande problem i dagens skolsystem. Psykologen Jenny Vidarsson lyfter i DN fram de så kallade ”gråzonsbarnen” – elever med svag teoretisk begåvning som sällan uppmärksammas men ofta kämpar i det tysta. Samtidigt beskriver specialpedagogen Niclas Fohlin i tidningen Vi lärare hur skolan alltmer präglas av en diagnoslogik, där barns svårigheter tolkas som individuella avvikelser snarare än som uttryck för en otillräcklig lärmiljö.
Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri (SFBUP) delar denna problembild, men vill tillföra ett perspektiv: Vad som händer när dessa barn når hälso- och sjukvården – vilket de i hög utsträckning gör. Inom bup möter vi många av de barn som inte får skolan att fungera. De misslyckas upprepade gånger, tappar tron på sin förmåga och utvecklar ångest och nedstämdhet och får allt högre skolfrånvaro. Deras lidande är påtagligt.
Cirka 14 procent av befolkningen uppskattas ha svag teoretisk begåvning. Det rör sig om barn som inte omfattas av intellektuell funktionsnedsättning, men som har betydande svårigheter att möta skolans krav. Inte minst i nuvarande läroplan från 2011 som har utsatts för mycket kritik, där allt fler går ut grundskolan utan fullständiga betyg eller gymnasiebehörighet (läs bland annat SOU 2025:19). Under samma tidsspann har förekomsten av adhd-diagnoser ökat markant, från tidigare relativt stabila nivåer kring 5–7 procent till i dag cirka 10–15.
Dessa två förhållanden måste ses i relation till varandra.
Barn som i grunden kämpar med att hantera skolans kognitiva krav riskerar att få en diagnos som inte fullt ut fångar problemets natur
Forskning visar att ökningen av adhd-diagnoser inte fullt ut speglar en faktisk förändring i förekomst, utan delvis kan förstås utifrån begreppet diagnosglidning, vilket innebär att en diagnos successivt vidgas så att allt fler, även de med lindrigare symtom inkluderas. Vi vill lyfta möjligheten att ökade krav i skolan är en bidragande faktor till denna glidning: svårigheter kopplade till kognitiva förutsättningar och lärmiljö ges en medicinsk förklaring. Detta perspektiv har inte fått tillräcklig uppmärksamhet.
Parallellt vet vi att symtom vid svag teoretisk begåvning ofta överlappar med adhd: koncentrationssvårigheter, rastlöshet, låg uthållighet etcetera. När kraven överstiger barnets kognitiva förmåga uppstår just de svårigheter som i andra sammanhang tolkas som neuropsykiatriska symtom.
Detta gör diagnostiken särskilt utmanande.
Samtidigt har utredningsförfarandet vid adhd förändrats. I takt med ökat inflöde till bup, fokus på tillgänglighet och prioritering av nybesöksgarantin tvingas verksamheterna till alltmer fokus på kvantitet framför kvalitet. Detta noteras också i sammanhang där vissa oseriösa privata vårdaktörer jagar profit. På många håll genomförs i dag så kallade snabbspår i adhd-utredningar, där fokus ligger på symtomkartläggning och där bredare kognitiva bedömningar inte alltid ingår. Därmed riskerar en central förklaringsmodell till barnets svårigheter att förbises.
Foto: Viktoria Bank/TT
Konsekvenserna är betydande. Barn som i grunden kämpar med att hantera skolans kognitiva krav riskerar att få en diagnos som inte fullt ut fångar problemets natur. Resultatet blir inte sällan att fokus hamnar på barnet självt, som blir symtombärande och paradoxalt nog stigmatiserat inom ett dysfunktionellt system. Efterföljande åtgärd blir ofta förskrivning av läkemedel – trots att den mest avgörande insatsen i många fall skulle vara en anpassning av miljön och kravnivån.
Detta är inte argument mot adhd-diagnoser eller mot läkemedelsbehandling. För många barn är detta avgörande. Men det är ett argument mot en utveckling där den medicinska förklaringsmodellen blir alltför dominerande, samtidigt som de pedagogiska och strukturella orsakerna hamnar i skymundan.
Vi ser i dag en bredare samhällstendens där komplexa problem i allt högre grad efterfrågar snabba, individuella och medicinska lösningar. I en sådan kontext riskerar diagnosen att bli svaret – inte bara på individens svårigheter, utan också på systemets tillkortakommanden.
Detta drabbar inte minst de elever som beskrivs i intervjun med Vidarsson. Barn som redan från början har små marginaler pressas in i ett system där kraven är höga och utrymmet för variation begränsat. När de inte klarar att möta dessa krav är steget inte långt till att problemet förläggs till barnet självt.
Konsekvenserna är allvarliga. Barn riskerar att utveckla psykisk ohälsa till följd av upprepade misslyckanden. Och de riskerar att få diagnoser och insatser som inte adresserar det egentliga problemet.
Här har ansvariga myndigheter en central roll. Skolverket behöver säkerställa att skolans styrning och kunskapssyn är förenliga med alla elevers förutsättningar. Mot bakgrund av den breda kritik som i flera år kommit från lärare, forskare och sjukvård är myndighetens relativa tystnad och brist på åtgärder anmärkningsvärd.
1 commento
DN DEBATT.
När barn med svag teoretisk begåvning misslyckas i skolan skyller vi på dem. Vi feldiagnostiserar och medicinerar när vi i stället borde ifrågasätta skolans krav och anpassa undervisningen. Även vi inom bup är skyldiga – det är vi som diagnostiserar barnen. Vi borde ha dragit i nödbromsen tidigare, skriver Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri.
Två nyligen publicerade artiklar sätter fingret på avgörande problem i dagens skolsystem. Psykologen Jenny Vidarsson lyfter i DN fram de så kallade ”gråzonsbarnen” – elever med svag teoretisk begåvning som sällan uppmärksammas men ofta kämpar i det tysta. Samtidigt beskriver specialpedagogen Niclas Fohlin i tidningen Vi lärare hur skolan alltmer präglas av en diagnoslogik, där barns svårigheter tolkas som individuella avvikelser snarare än som uttryck för en otillräcklig lärmiljö.
Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri (SFBUP) delar denna problembild, men vill tillföra ett perspektiv: Vad som händer när dessa barn når hälso- och sjukvården – vilket de i hög utsträckning gör. Inom bup möter vi många av de barn som inte får skolan att fungera. De misslyckas upprepade gånger, tappar tron på sin förmåga och utvecklar ångest och nedstämdhet och får allt högre skolfrånvaro. Deras lidande är påtagligt.
Cirka 14 procent av befolkningen uppskattas ha svag teoretisk begåvning. Det rör sig om barn som inte omfattas av intellektuell funktionsnedsättning, men som har betydande svårigheter att möta skolans krav. Inte minst i nuvarande läroplan från 2011 som har utsatts för mycket kritik, där allt fler går ut grundskolan utan fullständiga betyg eller gymnasiebehörighet (läs bland annat SOU 2025:19). Under samma tidsspann har förekomsten av adhd-diagnoser ökat markant, från tidigare relativt stabila nivåer kring 5–7 procent till i dag cirka 10–15.
Dessa två förhållanden måste ses i relation till varandra.
Forskning visar att ökningen av adhd-diagnoser inte fullt ut speglar en faktisk förändring i förekomst, utan delvis kan förstås utifrån begreppet diagnosglidning, vilket innebär att en diagnos successivt vidgas så att allt fler, även de med lindrigare symtom inkluderas. Vi vill lyfta möjligheten att ökade krav i skolan är en bidragande faktor till denna glidning: svårigheter kopplade till kognitiva förutsättningar och lärmiljö ges en medicinsk förklaring. Detta perspektiv har inte fått tillräcklig uppmärksamhet.
Parallellt vet vi att symtom vid svag teoretisk begåvning ofta överlappar med adhd: koncentrationssvårigheter, rastlöshet, låg uthållighet etcetera. När kraven överstiger barnets kognitiva förmåga uppstår just de svårigheter som i andra sammanhang tolkas som neuropsykiatriska symtom.
Detta gör diagnostiken särskilt utmanande.
Samtidigt har utredningsförfarandet vid adhd förändrats. I takt med ökat inflöde till bup, fokus på tillgänglighet och prioritering av nybesöksgarantin tvingas verksamheterna till alltmer fokus på kvantitet framför kvalitet. Detta noteras också i sammanhang där vissa oseriösa privata vårdaktörer jagar profit. På många håll genomförs i dag så kallade snabbspår i adhd-utredningar, där fokus ligger på symtomkartläggning och där bredare kognitiva bedömningar inte alltid ingår. Därmed riskerar en central förklaringsmodell till barnets svårigheter att förbises.
Konsekvenserna är betydande. Barn som i grunden kämpar med att hantera skolans kognitiva krav riskerar att få en diagnos som inte fullt ut fångar problemets natur. Resultatet blir inte sällan att fokus hamnar på barnet självt, som blir symtombärande och paradoxalt nog stigmatiserat inom ett dysfunktionellt system. Efterföljande åtgärd blir ofta förskrivning av läkemedel – trots att den mest avgörande insatsen i många fall skulle vara en anpassning av miljön och kravnivån.
ET
Mitt konto
DN DEBATT
DN Debatt. ”Barn med svag teoretisk begåvning adhd-medicineras i onödan”
Uppdaterad 22:49Publicerad 20:00
När skolans krav blir för höga för barnets förmåga, visar sig problem som ofta misstas för neuropsykiatriska symtom, skriver artikelförfattarna.
När skolans krav blir för höga för barnets förmåga, visar sig problem som ofta misstas för neuropsykiatriska symtom, skriver artikelförfattarna. Foto: Viktoria Bank/TT
DN DEBATT.
När barn med svag teoretisk begåvning misslyckas i skolan skyller vi på dem. Vi feldiagnostiserar och medicinerar när vi i stället borde ifrågasätta skolans krav och anpassa undervisningen. Även vi inom bup är skyldiga – det är vi som diagnostiserar barnen. Vi borde ha dragit i nödbromsen tidigare, skriver Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Spara
Dela
Två nyligen publicerade artiklar sätter fingret på avgörande problem i dagens skolsystem. Psykologen Jenny Vidarsson lyfter i DN fram de så kallade ”gråzonsbarnen” – elever med svag teoretisk begåvning som sällan uppmärksammas men ofta kämpar i det tysta. Samtidigt beskriver specialpedagogen Niclas Fohlin i tidningen Vi lärare hur skolan alltmer präglas av en diagnoslogik, där barns svårigheter tolkas som individuella avvikelser snarare än som uttryck för en otillräcklig lärmiljö.
Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri (SFBUP) delar denna problembild, men vill tillföra ett perspektiv: Vad som händer när dessa barn når hälso- och sjukvården – vilket de i hög utsträckning gör. Inom bup möter vi många av de barn som inte får skolan att fungera. De misslyckas upprepade gånger, tappar tron på sin förmåga och utvecklar ångest och nedstämdhet och får allt högre skolfrånvaro. Deras lidande är påtagligt.
Cirka 14 procent av befolkningen uppskattas ha svag teoretisk begåvning. Det rör sig om barn som inte omfattas av intellektuell funktionsnedsättning, men som har betydande svårigheter att möta skolans krav. Inte minst i nuvarande läroplan från 2011 som har utsatts för mycket kritik, där allt fler går ut grundskolan utan fullständiga betyg eller gymnasiebehörighet (läs bland annat SOU 2025:19). Under samma tidsspann har förekomsten av adhd-diagnoser ökat markant, från tidigare relativt stabila nivåer kring 5–7 procent till i dag cirka 10–15.
Dessa två förhållanden måste ses i relation till varandra.
Barn som i grunden kämpar med att hantera skolans kognitiva krav riskerar att få en diagnos som inte fullt ut fångar problemets natur
Forskning visar att ökningen av adhd-diagnoser inte fullt ut speglar en faktisk förändring i förekomst, utan delvis kan förstås utifrån begreppet diagnosglidning, vilket innebär att en diagnos successivt vidgas så att allt fler, även de med lindrigare symtom inkluderas. Vi vill lyfta möjligheten att ökade krav i skolan är en bidragande faktor till denna glidning: svårigheter kopplade till kognitiva förutsättningar och lärmiljö ges en medicinsk förklaring. Detta perspektiv har inte fått tillräcklig uppmärksamhet.
Parallellt vet vi att symtom vid svag teoretisk begåvning ofta överlappar med adhd: koncentrationssvårigheter, rastlöshet, låg uthållighet etcetera. När kraven överstiger barnets kognitiva förmåga uppstår just de svårigheter som i andra sammanhang tolkas som neuropsykiatriska symtom.
Detta gör diagnostiken särskilt utmanande.
Samtidigt har utredningsförfarandet vid adhd förändrats. I takt med ökat inflöde till bup, fokus på tillgänglighet och prioritering av nybesöksgarantin tvingas verksamheterna till alltmer fokus på kvantitet framför kvalitet. Detta noteras också i sammanhang där vissa oseriösa privata vårdaktörer jagar profit. På många håll genomförs i dag så kallade snabbspår i adhd-utredningar, där fokus ligger på symtomkartläggning och där bredare kognitiva bedömningar inte alltid ingår. Därmed riskerar en central förklaringsmodell till barnets svårigheter att förbises.
Foto: Viktoria Bank/TT
Konsekvenserna är betydande. Barn som i grunden kämpar med att hantera skolans kognitiva krav riskerar att få en diagnos som inte fullt ut fångar problemets natur. Resultatet blir inte sällan att fokus hamnar på barnet självt, som blir symtombärande och paradoxalt nog stigmatiserat inom ett dysfunktionellt system. Efterföljande åtgärd blir ofta förskrivning av läkemedel – trots att den mest avgörande insatsen i många fall skulle vara en anpassning av miljön och kravnivån.
Detta är inte argument mot adhd-diagnoser eller mot läkemedelsbehandling. För många barn är detta avgörande. Men det är ett argument mot en utveckling där den medicinska förklaringsmodellen blir alltför dominerande, samtidigt som de pedagogiska och strukturella orsakerna hamnar i skymundan.
Vi ser i dag en bredare samhällstendens där komplexa problem i allt högre grad efterfrågar snabba, individuella och medicinska lösningar. I en sådan kontext riskerar diagnosen att bli svaret – inte bara på individens svårigheter, utan också på systemets tillkortakommanden.
Detta drabbar inte minst de elever som beskrivs i intervjun med Vidarsson. Barn som redan från början har små marginaler pressas in i ett system där kraven är höga och utrymmet för variation begränsat. När de inte klarar att möta dessa krav är steget inte långt till att problemet förläggs till barnet självt.
Konsekvenserna är allvarliga. Barn riskerar att utveckla psykisk ohälsa till följd av upprepade misslyckanden. Och de riskerar att få diagnoser och insatser som inte adresserar det egentliga problemet.
Här har ansvariga myndigheter en central roll. Skolverket behöver säkerställa att skolans styrning och kunskapssyn är förenliga med alla elevers förutsättningar. Mot bakgrund av den breda kritik som i flera år kommit från lärare, forskare och sjukvård är myndighetens relativa tystnad och brist på åtgärder anmärkningsvärd.