Un bambino su dieci ha espresso preoccupazione: “Ci rimbalzi sopra”
https://omni.se/var-tionde-barn-orosanmalt-det-studsar-man-ju-pa/a/XMRPGo
di FlowersPaintings
Un bambino su dieci ha espresso preoccupazione: “Ci rimbalzi sopra”
https://omni.se/var-tionde-barn-orosanmalt-det-studsar-man-ju-pa/a/XMRPGo
di FlowersPaintings
9 commenti
>Vart tionde barn blev orosanmält till socialtjänsterna under 2024, enligt en ny rapport från Socialstyrelsen som SvD tagit del av.
>Totalt handlar det om över 500 000 anmälningar.
>– En halv miljon, det studsar man ju på. Och vi förväntar oss att den siffran kommer att öka, säger Socialstyrelsens generaldirektör Björn Eriksson till tidningen.
>Sedan 2018 har anmälningarna ökat med mer än 50 procent. Om det innebär att barn far illa i högre grad än tidigare går dock inte att utläsa av datan.
Enligt SVT rör det sig om 514 000 enskilda anmälningar, men 233 000 individuella barn. I genomsnitt är det drygt 2 anmälningar per barn, så antalet anmälningar är inte detsamma som antal barn.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/allt-fler-barn-orosanmals-vanligaste-problemet-foraldrarna
Tycker tyvärr att det orosanmäls överlag för mycket.
Själv blivit orosanmäld och ett av de första som socialarbetaren som dök upp sa var likt: “Det här problemet kan ju du inte göra något åt, det är ju skolan som har hand om det.”
och
“Vissa skolor gör generellt orosanmälningar för att skjuta över problemet på SOC så de slipper ta det själv”
Och där satt man orosanmäld och kunde inte göra något åt problemet i sig. Konstig situation.
Man ska inte glömma att det enda sättet att få stöd till barn och ungdomar som har det svårt i skolgången, hemmasittare m.m., är att BUP eller skola gör en orosanmälan.
Det handlar inte bara om barn som “far illa’, utan om barn som behöver extra stöd från samhället.
Att orosanmälningarna ökat känns ganska logiskt och förväntat när vi samtidigt har rapporter om att ungas mående försämras och att antalet ”hemmasittare” har ökat drastiskt.
Barns mående ligger väldigt mycket i de vuxnas hanterande kring barnet och föräldrarna är ju basen.
Att det då ökar bland orosanmälningar kring dessa barn samt föräldrar låter som sagt rimligt. Det är ju också så att en ”orosanmälan” alltid heter just ”orosanmälan”, nivån på den blir högst oklar så i statistiken låter det som att det är en massa barn som far riktigt illa när det i själva verket kanske ofta handlar om att det krävs mer modesta stödinsatser men det finns inget annat namn för det.
Sen har jag lite erfarenhet av detta själv och jag sticker ut hakan här och vågar påstå att det också finns en förklaring i att det ”mjuka föräldraskapet” pendeln har svingats för långt och att det till viss del ligger till grund för dessa ”anmälningar” mot föräldrar. Det verkar som att det i vissa fall läggs ett alldeles för stort ansvar på barnen i fråga, vad dom känner för, vad dom tycker, vad dom behöver. Tillslut hamnar man i en situation där alla ramar är helt utsuddade och barnet står där själv i beslut som de vuxna egentligen hade behövt vara tydliga och hjälpa barnet i.
SOC är tyvärr den slask-tratt som desperata människor måste vända sig till i och med att det tar så lång tid att få hjälp via sjukvården. Speciellt när det gäller npf och mental ohälsa.
Själv började jag desperat flagga för VC, gynekolog etc att saker inte stod rätt till för över 5 år sedan. Inget. Alls. Förutom en uppmaning att gå ned i tid och öka dosen anti-depp. I desperation sökte jag npf-utredning privat och fick en diagnos och läkemedel utskrivna. Fortsatt nedgång i ork, mental hälsa och kognition. Ökade doser av allt.
För ca 3 år sedan började även barnet ha större problem med mat, kläder, vänner, fritids etc. Klassiska npf-symptom, men eftersom han nådde de akademiska målen i skolan och höll masken så blev han nekad utredning.
Så, där för tre år sedan var vi en liten familj på mamma med grava problem att klara det mest basala i vardagen. Som inte fick något gehör från vården och därför stretade på med jobbet medan hemmasituationen försämrades till hoarder-light och skärmtid hela dagen. Och ett barn som inte åt annat än pasta och bröd, som vägrade leka med sina kompisar, och som inte klarade av att vara ifrån mamma ens under en enda natt, och med ökande ångest symptom.
Så jag orosanmälde mitt eget barn.
Vare sig jag eller SOC har någonsin varit oroliga för att jag skulle försumma eller skada mitt barn, men vad gör man? Han ska ju inte behöva bo i ett hem där man måste flytta på saker för att ta sig genom rum, där det inte finns någon ork till att laga mat mer en någon gång i veckan, där köket aldrig är fritt från disk, där varje platt yta har omvandlats till förvaring, etc.
SOC hade aldrig behövt hantera oss om jag och barnet hade kunnat tas upp av den relevanta vården, då, innan saker gått så långt att pojken fått påtagliga problem i skolan, och jag är heltidssjukskriven utan ersättning.
Nu börjar det ljudna, iom att problemen för sonen blivit så stora i skolan att de har gjort en remiss till BUP. Då sattes han upp på väntelista för utredning. Och jag, äntligen, efter en remiss för snart ett år sedan, fått en behandlingsplan hos vuxen psykiatriska.
Nedan baseras på erfarenheter från låg- och mellanstadieskolor:
Rektorer har generellt blivit betydligt snabbare med att orosanmäla. Det finns (ofta) en trappa för hur elever som missköter sig, t.ex. genom att missa flera lektioner (antingen normal skolk eller s.k. hemmasittare), stör andra elever i klassrummet, hamnar i slagsmål på rasten eller på andra sätt inte “rättar in sig i ledet” hanteras. Det är såklart inte steg 1 att upprätta en orosanmälan, men det är inte jättelångt ner på listan heller. Först är det ofta samrådssamtal eller vad man nu vill kalla det, där elev, vårdnadshavare och rektor (samt många gånger ett elevhälsoteam) har möten för att diskutera problemen. Sedan tas det ofta fram individuella planer för att hitta sätt att åtgärda problemen, t.ex. att man får sitta i ett eget grupprum eller s.k. “anpassad skolgång” där man kanske inte deltar på alla lektioner.
Om detta problem fortlöper under en längre tid och/eller om det inträffar incidenter (t.ex. slagsmål, skadegörelse, eller alltför mycket stök i klassrum) har rektorn möjlighet att stänga av elever under ett par dagar. Då upprättas automatiskt en orosanmälan till socialtjänsten. Skolan har också blivit mycket snabbare på att fånga upp om barn verkar må psykiskt dåligt eller verkar ha ätstörningar och anmäler även där.
Kort sagt, möjliga problem hos elever fångas definitivt upp och hanteras snabbare, och mer systematiskt, än när man själv var liten och gick i skolan. Jag tror att syftet med detta, som många skriver, är att dokumentera så tidigt som möjligt om eleven behöver/kan komma att behöva extra stöd.
Okynnesanmälningar av folk som vill djävlas alternativt förstöra och hämnas. En del folk är inte kloka.
Vad fan betyder ”Det studsar man ju på”? Är det något nytt uttryck eller en direktöversättning som blivit fel. Tolkar det som att det är inget man hanterar, man studsar bort från det när man ska göra något åt det. Men det är ju inget som de borde säga.