Ciao/Svezia,
A volte provo una dissonanza cognitiva così forte che è quasi spaventoso. Capisco che sia un’esperienza molto normale e persino salutare, ma oh mio Dio, la affronto quotidianamente. A volte però è quasi frustrante, ma cerco di dirmi che è qualcosa che migliorerà lentamente man mano che mi avvicinerò all’autosufficienza e al lavoro.
Inizierò a studiare questa primavera come tecnico informatico 47v. Altrimenti riempio la mia quotidianità con molta attività fisica, cerco di incontrare persone (rotto con tutto ciò che è vecchio) e letteratura per esplorare continuamente cose nuove. Mantengo un forte senso di ottimismo, gioia, cura e amore. Quella cosa con la dissonanza cognitiva a volte è così spiacevole perché diventa così tangibile quando hai vissuto come ho vissuto io, che a volte mi sento davvero escluso. Per fortuna passa in fretta ma avete qualche consiglio?
Per tutta la mia vita adulta sono stato (scelto attivamente?) fuori dalla società e sono stato in isolamento e isolamento. Quando avevo 17 anni, ho subito un grave trauma e ho ricevuto un coltello nel petto, cosa che mi ha portato a trasferirmi in Norvegia e provare a ricominciare da capo. Come tutti sappiamo, la migrazione geologica non funziona molto bene, soprattutto quando è da te stesso che stai scappando. Per farla breve, la mia vita adulta è stata uno spettacolo di dipendenza e negli anni successivi anche senzatetto e molte degenze in ospedale. È stato a luglio che mi sono arreso a risolvere davvero questo problema adesso, quando ero nel reparto di terapia intensiva cardiaca ed ero vicino alla morte. Sono diventato un senzatetto poco dopo, ma ce l’hanno fatta e attualmente vivono in una residenza assistita e sono rimasti puliti e sobri per poco più di due mesi.
Ho anche ricominciato un lavoro secondario con la riparazione dei telefoni, per la sesta volta in pochi anni ho raccolto monete, pegni e denaro da ogni angolo e angolo per comprare il necessario. Quindi per me è un buon lavoro, ma non ci metto tutte le mie energie senza dare priorità a uno stile di vita sano e strutturato. Anche l’assistenza ambulatoriale/la preparazione fisica sono molto importanti.
Vado a gruppi di auto-aiuto e ho uno sponsor, quella comunità è stata importante ma entrare davvero nella comunità è ancora una cosa spaventosa. Lo pratico ogni giorno.
Come gestisci la dissonanza emotiva e quali consigli hai quando ti senti sopraffatto da sentimenti di alienazione e paura al riguardo?
Amo la pace e la comprensione ❤️
https://i.redd.it/cx219n2j6s3e1.png
di vikingguyswe
6 commenti
För att förtydliga. Senaste tio åren har bestått av självisolering och det enda som varit viktigt varit min drog. Ensamhet, rädsla, känsla av utanförskap och sorg. Tagit mig längre och längre ifrån samhället att jag knappt känner igen det idag.
Vad ligger till grund för din bedömning att du lider av kognitiv dissonans?
Skit samma var för problem du har, skaffa en hobby och håll kontakten med folk. Om detta inte räcker, sök psykologhjälp.
Har en liknande livshistoria och kämpar med ungefär samma problem.
Mitt bästa tips är att ignorera den där rösten som kan tvinga dig att stanna hemma och inte prata med någon i dagar, och istället klä på dig och gå utanför dörren.
När man väl kommit ut och pratat med någon (vän eller främling) så är det nästan som att man “värmer upp” hjärnan och det blir en snöbollseffekt, det går lättare och lättare.
Som du berättar så är träning en stor faktor för ett balanserat psyke. Använd öronproppar eller hörlurar på bussen för att minska stimulans, detta tycker jag är väldigt lugnande.
När saker blir som jobbigast beror det ofta på att man inte är i nuet. Titta på någonting runt dig, kanske ett grässtrå som vajar i vinden och bara fundera över hur det rör sig.
Ta en dag i taget, och ta de där små stegen, spelar ingen roll vad det är. Man vet aldrig vad någonting kan leda till, huvudsaken är att man tar dom.
Var snäll mot dig själv, skulle du inte vara i form en dag så är det helt ok.
Sista tipset som jag har märkt får mig att känna mig lycklig är att ha ett arbete jag trivs med, och kunna umgås med kolleger. När jag är på jobbet så är det precis som att jag tar på mig en roll och slipper vara mig själv, därav känner jag mig inte alls lika sårbar.
Respekten man ger och samtidigt får på en arbetsplats är balsam för själen.
Kram på dig!
Det låter som att du gör mycket för att bli bättre, att aktivt jobba med issues ser jag som en grön flagga.
Kram kompis
Det här förslaget kanske kommer att kännas väldigt utomjordiskt för dig, men har du funderat på att försöka skriva lite om det? Alltså dikter kanske, eller annat kort? Menar inte att du ska bli nån slags poet eller så, utan för din egen skull bara försöka sätta ord på dina känslor. Blir mer konkret så, tycker jag. Du behöver inte visa det för någon om du inte vill.
Det finns även folk som målar, en fd missbrukare som gör det är en som kallar sig psykosmani på Instagram, jag har träffat honom och tyckte att han var väldigt inspirerande, man ser liksom hans insida i målningarna.