Ora il nostro moderato ministro della cultura è stato criticato tramite il podcast di Emil Persson POD in cui non sembra aver conosciuto diversi cineasti come Christotpher Nolan (Oppenheimer) o Tomas Alfredsson (Let the Right arriverà). In precedenza non ha anche saputo chi sia Ruben Östlund.
Personalmente, non mi diverto a ricordare il nome dei direttori cinematografici, ma se li collego ai film che mi piace, è abbastanza facile. Ma un ministro della cultura dovrebbe effettivamente conoscere i nomi di queste persone e certamente molte altre e può certamente conoscere le persone che non ti è stato chiesto. Tuttavia, non sembra che sia così interessata ai film, forse è una a cui piacciono i libri perché non ne ho idea.
Penso anche che sia piuttosto cattiva nelle interviste, nello studio Morning Svt quando è stata intervistata, quindi ha ripetuto per lo più che è moderata così tante volte, quindi l’ospite ha finalmente scherzato su quale festa ha rappresentato …
Amanda Lind ha anche ricevuto critiche che ricordo per non aver visto i film oro -dominati, ma se sei un ministro qui e ora potresti non dover necessariamente aver visto nuovi film perché lavori sempre da te. Ma almeno si sentiva come se avesse un interesse per la politica culturale, molto più di Alice Bah Kunke prima. Non ricordo davvero quelli che erano prima di dire, ma ricordo che Leif Pagrotsky è apparso almeno sulla cultura e sullo sport. Lena Adelsohn Liljeroth non ricordo davvero più dello scandalo della torta.
Borde våran kulturminister Parisa Liljestrand vara allmänbildad gällande kultur?
byu/RedArcade89 insweden
di RedArcade89
14 commenti
Parisa verkar vara helt fel människa för jobbet ja.
Jag tänker att vår kulturminister borde vara bra på att genomföra regeringens mål inom kulturpolitiken. Sedan är kultur så mycket mer än filmer.
Problemet är inte att hon inte kan rabbla namn hit och dit (även om det borde vara the bare minimum att känna till de filmskapare du nämner) det är snarare att man aldrig hört henne föra ett intelligent resonemang om kulturens roll i samhället.
Du har rätt, men det här är ett utbrett problem mycket större än just hon eller just den här regeringen.
Den typen av poster brukar ges främst till lojala partimedlemmar snarare än de som är mest lämpliga för uppdraget. Hur annars kan man förklara varför så många infrastruktur-, energi- eller miljöministrar inte har någon bakgrund inom ingenjörsvetenskap, idrottsministrar utan koppling till elitidrott eller sjukvårdsministrar utan erfarenhet inom vården?
Jag har absolut ingen aning om hur regeringens politik ser ut så jag tänker inte uttala mig kring det – men det viktigaste som kulturminister är väl att genomföra regeringens politik kring kultur, inte kunna rabbla namn på regissörer. Med det sagt är det givetvis märkligt att man som kulturminister inte känner till såpass kända namn.
Men det är väl standard lex Amanda Lind att vara helt oinsatt i området..
Förkunskaper verkar inte vara så viktigt i CVn för att få en ministerpost.
Herr Ygeman verkade inte ha så bra koll på digitalteknik t.ex.
Vad är det som är så viktigt med film? Kulturministrar utses utifrån deras förmåga att förklara varför svensk kultur inte finns, filmtrivia har inte med saken att göra.
Ja. Precis som att vår klimatminister Romina Pourmokhtari borde ha något hum om klimatfrågor.
Klart det vore bra om ministrarna hade koll på sina respektive områden men kultur i synnerhet måste ju vara hopplöst.
Hur ministern än gör finns det alltid nån som tycker deras nisch är viktigare.
Men i just hennes fall är nog partilojalitet viktigaste kriteriet.
Jag fick höra en intressant infallsvinkel från en vän som varit väldigt politiskt aktiv och tidigare hängt mycket över partigränserna. Hen har umgåtts med bl.a. flera av de som Tidöregeringen tillsatt på ministerposter, och hävdar att många – åtminstone biståndsministern, kulturministern, klimat- och miljöministern (bl.fl) – alla ska ha fått sina poster för att de varit “besvärliga” inom partiet.
Det vill säga: de motsatte sig partilinje och arbetade för att ändra partiernas internpolitiska riktning på diverse mer eller mindre radikala sätt, vilket inte togs emot så bra av partitoppspamparna som istället, rätt och slätt, erbjöd dem positioner som ministrar. Man köpte dem helt enkelt, för att avväpna dem till att inte kunna röra om och uppvigla lika mycket inom partierna.
Det är nog också därför sagda ministrar kan ca. ingenting om sina förvaltningsområden (biståndsministern omnämndes specifikt vara totalt malplacerad sett till hans bakgrund och kompetens), för de fick troligtvis bara första bästa post som regeringen ändå inte lyckats fylla eller bryr sig särskilt mycket om.
Sverige – speciellt i borgarnas hand – är fan korrupt och snett.
Tror de flesta inte bryr sig så mycket om kulturministern (oavsett vilket parti ministernsa kommer från), endast en högljudd minoritet.
Det man ser på nyheterna är random gotcha frågor om ministern känner till en skådespelare, regissör eller författare.
De flesta kulturministrar har varit rätt usla. Bengt Göransson är väl den enda som varit riktigt bra. Birgit Friggebo, Marita Ulvskog och Alice Bah Kuhnke var rena rama katastrofen. I deras sällskap framstår Parisa Liljestrand som ett geni.
Der tycker man att hon borde, men man har tydligen valt att rösta på någon variant av svensk MAGA i tron att kultur är folkets fiende.
Tror jag ska anmäla mig som frivillig till finansministerposten. Det har jag aldrig nånsin sysslat med tidigare så det borde va enkelt va?