Sven-Eric Liedman: Svensson è soddisfatto quando Svensson ha ciò che Svensson vuole?

Slutet av 1900-talet kännetecknades av en växande kulturell nonchalans. Huvudsaken var att människor konsumerade, inte vad. I dag regerar marknadens logik snarare än kunskapens – och frågan är om Svensson begriper situationens allvar, skriver Sven-Eric Liedman.

Finns det någon som bättre symboliserar Sveriges väg ut ur folkhemmet än Jan Stenbeck? Han spräcker Televerkets monopol. Trots förbud startar han reklamkanalen TV3. Han vänder den tunga industrin ryggen och sprider den lätta underhållningen så att ”Svensson får vad Svensson vill ha”.

För egen del lyssnar han på klassisk musik.

SVT visar en serie om Stenbecks liv och karriär. Den tecknar bilden av en framgångsrik man vars liv slutar i tragedi. Stenbeck dör före sextio efter ett gediget missbruk av mat och dryck. Trots att han hela tiden har människor omkring sig är han i själen ensam och har lätt till tårar. Med sin rastlösa aktivitet i Sverige försummar han fru och barn i New York. Hans närmaste medarbetade följer hans minsta vink, och gör någon ett misstag kan denne utsättas för grov mobbning. Konkurrenter och myndigheter är a priori fiender.

Hans vänner och bekanta får säga om bilden av honom som människa är verklighetsnära. Stenbecks betydelse för ett nytt Sverige är oomtvistlig. Sverige efter honom är friare men också råare, klasskillnaderna accelererar, och om Svensson får vad Svensson vill ha är osäkert men erbjuds åtminstone en hejdlös mängd skräpmat och skräpkultur.

I en mening var Stenbeck själv inte alls typisk för sin generation kapitalister. Han var en bildad man medan de flesta andra ägnade sin fritid åt golf och jakt. Men han var inte ensam om att göra pengar på underhållning oavsett kvalitet.

De avslutande decennierna av 1900-talet kännetecknas över huvud taget av en växande kulturell nonchalans. Det viktiga var att varor hade strykande åtgång. Kvaliteten var av underordnad betydelse. Eller rättare sagt: Vad människor tog till sig spelade mindre roll, huvudsaken var att de konsumerade.

Denna liknöjdhet sammanföll i tiden med några reformer av skolan som också innebar att avgörande kvalitetsnormer äventyrades. Alla känner till dem och deras effekter. Först kom kommunaliseringen som i praktiken innebar att enhetliga kunskapsnormer avskaffades. Sedan kom friskolorna som gjorde utbildningen till ett affärsprojekt.

Utvecklingen i Sverige var i och för sig unik men riktningen i de flesta andra länder var likartad. De sociala medierna av typ Facebook och Twitter skapades av amerikanska studenter som snabbt blev stormrika kapitalister. Med de nya medierna blev det möjligt för alla och envar att påstå vad som helst i vilket ämne som helst (men ja, bilder av bara kvinnobröst var förbjudna). Det var snart en ändlös tyckarmarknad där den ursinnige gynnades av särskilda algoritmer.

Det är väl typiskt att ordet ”algoritm”, som för inte så längesen främst betecknade ett sätt att lösa ett matematiskt problem, numera förknippas med sociala medier. Algoritmer hjälper fram sådana figurer av Donald Trump och Jimmie Åkesson. Ju mer de skriar, desto fler entusiastiska efterföljare får de. Lögn eller sanning spelar ingen roll, huvudsaken är att tillräckligt många köper budskapet. Det är marknadens logik, inte kunskapens.

I de nuvarande intellektuella konjunkturerna är kunskaper en högst relativ storhet. Makten och rikedomen kan lätt ifrågasätta dem.

Låt oss ta ett enkelt exempel: demografin. Det föds allt färre barn i Sverige. Samtidigt blir vi äldre och äldre; och ju äldre vi blir, desto större behov av vård får vi. De som ska vårda de gamla och sjuka är i stor utsträckning födda utomlands – i dag en tredjedel av undersköterskorna och hälften av vårdbiträdena. Snart behöver vi ännu fler.

Bekymrar sig de dominerande politikerna om detta? Inte ett dugg. Deras ständiga strävan är i stället att utvisa så många som möjligt och samtidigt sätta stopp för andra som vill få en fristad i Sverige, Socialdemokraterna är inte bättre än Tidöpartierna. Kampen om marginalväljare är benhård.

Men vem ska hjälpa Jimmie när han är 90? Ja, Jimmie tillhör de privilegierade – men hans väljare på landsbygden?

Ett annat exempel är brottsligheten. Alla experter, även polisen, påpekar att förebyggande åtgärder alltifrån förskolan är det enda effektiva botemedlet. Men de maktägande politikerna satsar enbart på straff och fängelser alltmedan samhällets skyddsnät glesas ut.

Värre än något annat är nonchalansen inför klimathotet. Billigare bensin i dag är mer lockande än en värld möjlig att leva i i morgon. Miljöministern vågar inte ens ta emot en utredning som avslöjar hennes kapitala misslyckande. Det lindrar att stoppa huvudet i sanden men det avvärjer inte alla de väderkatastrofer som väntar.

Liedman 💕!

https://www.bokus.com/bok/9789100182885/fran-platon-till-demokratins-kris/