Grande aumento dei fallimenti tra i tatuaggi: “La corsa all’oro è finita”

Jag har länge undrat om det finns några studier på ånger hos tatuerade människor. En studie som kontrollerar för ”coping”/acceptans, hur man nu skulle göra det. För jag förstår att en tatuerad person säger ”det är en del av mig, det var den jag var då och jag ångrar inget”. Det är ju mer ett pragmatiskt konstaterande. Men tycker dessa vuxna människor verkligen här och nu att det var en bra idé att måla sig permanent med mönster och figurer?

Majoriteten av tatuerare är oseriösa och dåliga. Kan ju vara så enkelt också. Finns inte mycket relevanta kostnader som tatuerare utöver hyran heller då bläck beställs in väldigt ofta och har snabb leveranstid så låter mest som oseriösa som är korkade. De flesta jag känner till kör enskilt dessutom då där är så extremt låg risk till att börja med.