Oggi celebriamo lo sciopero di Sundsvall, iniziato il 26 maggio 1879 alla segheria di Heffner. Ha partecipato a 5.000 lavoratori nello sciopero ed è stato uno dei primi e più ampi scioperi industriali del paese in Svezia nel corso del XIX secolo.

**Backgrund**

Sundsvalls stad hade vid strejkens utbrott 9 000 invånare och staden såväl som de närliggande sågverkssamhällena Skön, Alnö och Njurunda landskommuner växte snabbt till följd av trävaruindustrins genombrott.

Totalt 23 ångsågar fanns i Sundsvalls sågverksdistrikt. De så kallade träpatronerna hade investerat i moderna effektiva ångsågar som ersatte de gamla vattensågarna, vilket gjorde att produktionen kunde förläggas till kusten istället för uppströms älvar och åar vid fall. Fattigdomen var emellertid stor bland arbetarna och villkoren hårda. Bostäderna som tillhandahölls av sågverket bestod vanligen av ett enda rum, där förutom en familj även lösa arbetare kunde inhysas.

1879 bröt en stor depression ut. Priserna på trävaror sjönk, vinsterna sjönk och för att motverka detta sänktes arbetarnas löner till omkring en krona om dagen för 12 timmars arbete.

När träpatronerna fick stödlån från staten på tre miljoner kronor för att kunna hålla produktionen uppe firade de med en stor fest. Trots detta höjdes inte arbetarnas löner och strejken var därmed ett faktum.

**Händelseutveckling**

Den 26 maj började strejken vid Heffners sågverk som ägdes och drevs av Fredrik August Åslund. Den spred sig snabbt. En växande marsch av arbetare gick från sågverk till sågverk i Sundsvallsregionen, och som mest deltog 5 000 arbetare i strejken. Alla Sundsvallsregionens sågverk utom ett drogs med i strejken. De strejkande slog läger vid Norra berget, och sedan utan lov på Skarpskyttebanan, en halvö nära Kubikenborg. Strejken var kännbar ekonomiskt för sågverksägarna, eftersom de måste erlägga väntpengar till de många fartyg som anlänt inför vårskeppningen.

SÅgverksägare och landshövdingen kallade in stora militärstyrkor med bland annat ett flertal kanonbåtar och en kulspruta (flerpipig mitraljös). Arbetarna hade god disciplin och höll sig nyktra och hade bönemöten på kvällarna. Efter åtta dagars strejk gav landshövding Curry Treffenberg arbetarna ett ultimatum: återgå till arbetet eller bli vräkta och fängslas enligt lagen om lösdriveri, och hotade att återkomma nästkommande dag med bajonetter. De strejkande skrämdes sålunda till att återuppta arbetet. Landshövdingens och militärens agerande gjorde att konflikten avslutades utan att sågverksägarna behövde förhandla om arbetsvillkoren. Träpatronerna ställde till med ytterligare en fest för att fira segern. De som återstod på Skarpskyttebanan tvingades bort med bajonett. Polis och militär häktade senare arbetare som pekats ut av sågverksägarna för att vara fanbärare eller ha uppmanat andra till strejk. Flera arbetare hindrades från fortsatt arbete i staden, och vräktes med sina familjer från sågverkets bostäder.

Landshövdingen hade haft stöd av kung Oscar II och förklarade senare sitt agerande med att våld hade begåtts mot arbetare som inte ville delta i strejken, och att han bedömde att en sammandrabbning var trolig mellan de strejkande och de strejkbrytare från Finland och andra platser som var på ingående. Landshövdingen menade att han därför hade kunnat tillämpa upprorslagen, men ansåg sig ha använt “ett mildare behandlingssätt genom att helt lugnt spränga strejken”. Landshövdingen förklarade häktningar som lett till frianden med att han varit förd bakom ljuset av några sågverksägare.

Strejken avslutades den 4 juni 1879.

[Källa](https://sv.wikipedia.org/wiki/Sundsvallsstrejken)

Vilka stiliga herrar.