Il prezzo che gli uomini pagano [Vad lockar unga män till omstridda röster på nätet? Frida Söderlund undersöker varför maskulinitet ses som hotad och möter män som vill ta tillbaka något de upplever förlorat.]

Jan Emanuels intervju på slutet där han “ingen sann Skotte”-ar dåliga män känns som ett solklart exempel på hur folk missförstår toxisk maskulinitet och/eller bara avfärdar det som att det inte har någon bredare betydelse än “dåliga saker män gör”.

Toxisk maskulitet är inte en egenskap onda män har, eller en beteckning på att manlighet i sig skulle vara toxiskt. Det är en beskrivning på hur vissa maskulinetetsnormer som finns som är skadliga för män (vilket i sin tur kan leda till att männen skadar andra). T.ex förväntan på att män ska vara “ledaren” i hemmet leder till att män som känner de inte har kontroll nog blir osäkra och mår dåligt, vilket i sin tur kan leda till att de blir kontrollerande eller rent av misshandlar sin partner för att stävja osäkerheten. Eller normen att man ska vara bra på att “få tjejer” för att vara en bra man leder till att män som misslyckas med dejting mår dåligt och antingen får tunnelfokus på dejting/sex (och därför försummar andra sociala sammanhang) eller blir creeps i sina överivriga försök att vara den coola mannen som får tjejer.

Och ja, toxisk femininitet existerar också – den har bara inte fått den beteckningen eftersom det var ursprungsproblemet som feminismen bildades mot. Toxisk feminitet med samma betydelse som den som är avsedd med toxisk maskulinitet för män är kvinnliga könsnormer som skadar kvinnor. T.ex. normen att kvinnor ska vara underordnad männen ledde ju på 50-talet och tidigare till att många hemmafruar knarkade diverse receptmediciner, och det var ju inte helt ovanligt att män förgiftades av deras fruar när skiljsmässa inte var ett alternativ. Eller (för att ta en mer modern norm) normen att kvinnor inte “får” njuta av sex eler vara frikostliga med det på samma sätt som män leder ju till skuldkänslor hos många kvinnor, vilket i sin tur kan leda till blandade signaler eller extrem selektivitet i dejtingvärlden.

Jag har aldrig förstått varför man hymlar med sanningen i dessa frågor. Det är helt enkelt objektivt sant att samhälletsutvecklingen är katastrofal för en växande andel män. Typ hälften är incels och förmodligen fattiga också. Samhällets svar är Typ “sucks to suck loser” och tycker mest att huvudproblemet i samhället är att dessa män inte diskrimineras tillräckligt. 

Lustigt nog är diverse flummare absolut sämst på att förstå detta och fokuserar främst på att hitta på diverse skumma psykologiska diagnoser istället.