Statua di Gustavo Adolfo a Padova, Italia – eretta per commemorare il suo presunto viaggio lì, anche se in realtà non vi si recò mai

[Italiensk text om statyn](https://padovasorprende.it/gustavo-ii-adolfo-statua-n-60/?fbclid=IwT01FWAOFTA9leHRuA2FlbQIxMABzcnRjBmFwcF9pZAwzNTA2ODU1MzE3MjgIY2FsbHNpdGUBMgABHnMFoSWYa5g5N1yH8q8WsiLD9Lnri3JP3D6ZcXLr97-JhSUiCLWsMpHW8r-l_aem_Jb2hhjC4mbDQO3bfRS4tWg)

[Artikel från Svenska Dagbladet om statyn](https://www.svd.se/a/2aab5858-f9ff-34b6-9146-815f187167d1/mytomspunna-monument-over-svenskar-i-padua?fbclid=Iwb21leAOFTKFleHRuA2FlbQIxMQBzcnRjBmFwcF9pZAwzNTA2ODU1MzE3MjgIY2FsbHNpdGUCMjUAAR4ja3pDIdp_m5k9NMz-XyCXbfEID3RNQSbzGaLUb3kg–rOOs7QfqrUbn3MwA_aem_4NDhY3uKtxWzp8rqNEylJA)

…

…Gustav III:s italienska resa är känd och mycket omskriven. Gustav II Adolfs italienska resa är betydligt mindre känd, delvis beroende på att den aldrig har ägt rum. Ändå finns det en staty rest för att hugfästa minnet av hans vistelse där. Den statyn står i den norditalienska staden Padua, ett par mil väster om Venedig. Där finns ett stort torg, Prato della Valle, där det står ett nittiotal statyer resta över personer som sägs ha haft stor betydelse för staden Padua och dess prestigefyllda universitet, ett av de allra äldsta i världen, grundat 1222. Universitetets störste son är Galileo Galilei, som undervisade där mellan 1593 och 1610.
En av dessa statyer skall föreställa den store Gustav Adolf, om vilket det finns en tradition att han varit elev till Galilei i Padua. Märkligt nog finns det på samma torg ytterligare en staty rest över en svensk. Den ihågkommer den något mindre illustre Gustav Adam Banér, på sin tid mest känd i Sverige under namnet “Dulle-Banér”, det vill säga Tok-Banér.
Här står alltså två statyer; en över en tokstolle och en över en resa som aldrig ägt rum – hur kan det komma sig?

Låt oss börja historien med att berätta om Gustav Adam Banér (1624-1681). Han var son till greve Johan (Jan) Banér, en av sin tids mest framstående svenskar. Trots att Sverige var protestantiskt och Italien katolskt och många svenskar hade religiösa betänkligheter mot att utsätta sina barn för papistisk påverkan, var det inte ovanligt att svenska fäder sände sina söner till Italien för att studera. Så gjorde också Jan Banér, och eftersom sonen Gustav Adam var av högadlig härkomst, blev den 26-årige juris studerande enligt tidens sed omedelbart utnämnd till universitetets prorektor. Inne i universitetsbyggnaden, Casa Bo, finns det marmortavlor som på klingande latin harangerar denne lärdomssätets stöttepelare. När han efter sitt studieår i Padua återvände till Sverige utnämndes han till greve på grund av faderns förtjänster. Hans eftermäle är dock inte det bästa. Han gjorde sig känd för sitt otyglade och
oberäkneliga uppträdande, vilket var det som renderade honom namnet “Dulle-Banér”. Hans våldsamhet och brist på hyfs gjorde honom till en visa i hela landet.

Om Gustav Adam Banérs resa finns ingenting skrivet. Om Gustav II Adolfs resa finns däremot, märkligt nog, ett antal från varandra fristående traditioner. En av dessa har sitt upphov i Galilei själv. Enligt en biografi över honom, författad av Vincenzio Viviani, skall Galilei ha berättat att han haft en “Gustavo, prins av Sverige, som senare blev en krigets blixt i Tyskland, tillsammans med sin uppvaktning” som åhörare på sina föreläsningar. Prinsen skulle ha rest inkognito.
Det finns också ett brev från Galilei till en abbé Ranieri, skrivet 1633, där Galilei i förbigående säger att Gustav Adolf varit hans elev under flera månader. Prinsen skulle även ha önskat lektioner i det toscanska språket av Galilei.
En mera fantasieggande berättelse om Gustav Adolf och Padua står i en “Historia Gymnasii Patavini” av Niccolò Papadopoli från år 1726.

Där berättas om två personer som vittnar att en “Gustavo, conte di Sudermannia” skulle ha uppehållit sig i Padua 1611, där han förälskat sig i en nunna, överhopat henne med presenter, och förgäves försökt förmå henne att följa med honom norrut. När hon avvisade honom skulle han ha sagt, att man fick ursäkta henne, eftersom hon inte visste vem han var. Till detta svarade hon, att vem han än var, var han inte förnämare än Gud, vilken hon redan tillhörde.

Det finns ytterligare en tradition, att några italienare som många år senare reste i Bayern skulle ha träffat kungen där. Då han erfarit deras nationalitet, skulle han ha berättat att han varit i Padua och bett dem hälsa sina landsmän att han gärna ville tillbaka dit, och att han då avsåg att ställa till med en ståtlig fest.

Ännu ett vittnesmål om resan finns i en resedagbok förd av en engelsman, John Evelyn, som berättar att han haft anledning att uppsöka en läkare om vilken han skriver: “Denne var en mycket lärd gammal man och han hade varit läkare till den
store kung Gustav Adolf från Sverige, när denne passerade här förbi på väg till Italien under namnet Monsieur Garse, initialerna till Gustav Adolf Rex Sueciae.”
Allt detta skulle naturligtvis ha begravts i glömskans ocean om det inte råkat vara så att staden Padua haft en stor öppen plats, kallad “Prato della Valle” (Ängen i Dalen). Mot slutet av 1700-talet hade Padua en driftig borgmästare, Andrea Memmo, som senare blev republiken Venedigs sändebud vid den Heliga Stolen i Rom. Memmo tog initiativ till ett stort projekt som gick ut på att rusta upp Praton och pryda den med ett stort antal skulpturer av prominenta män med anknytning till staden. Med sina kontakter lyckades han få ett antal personer och sammanslutningar att bekosta uppresandet av statyer på Praton.

År 1776 reser prins Fredrik Adolf, yngre bror till Gustav III, till Italien. Han reser inkognito som greven av Öland. Uppenbarligen sammanträffar han under resan med borgmästar Memmo, och denne säljer idén om att sponsra en staty på Praton till honom.

Prinsen är ofta ekonomiskt vidlyftig – faktiskt så villig att spendera pengar att han senare blir satt under ekonomiskt förmyndarskap. Han vill gärna stå fadder till en staty och lovar att bekosta den. När det gäller frågan om den person som statyn skall hedra, finns det inte så många att välja mellan. Det skall ju dels vara en svensk, dels någon som haft med Padua att göra. Valet faller på den svenske greve som varit universitetets prorektor. Det finns egentligen ingen annan som kan komma i fråga.

Det tillkallas en skulptör, Giovanni Ferrari, som fantiserar ihop en skulptur av en person klädd som romersk hjälte med hjälm och svärd..

”Medan i går Gustaf Adolfs minne trängde sig på alla fosterländska hjärtan och hågkomsten också dök fram, att vår egen göteborgska Gustaf-Adolfs-staty i dagarne fyller sitt första halfsekel, framstår plötsligt för mitt minne bilden af en säregen staty af vår hjältekonung, som jag för några få veckor sedan hade nöjet att få betrakta. Nöjet var för öfrigt, ärligt sagdt, ganska måttligt.Denna för Gustaf Adolfs folk säkert så godt som fullkomligt obekanta staty står att finna i en stad, där väl ingen dödlig tänkt sig att påträffa den protestantiske »guldkonungen från norden» – i Padua! Så vidt jag vet, har heller ingen modern svensk författare utom Bildt i sina ypperliga »Svenska minnen och märken i Rom» egnat denna egendomliga företeelse ett närmare studium.Padua har två märkvärdigheter: sitt gamla vidtberömda universitet och Italiens mest storslagna kafé. Men i staden södra utkant finns en tredje märkvärdighet, som väl förtjänar att beses. Det är ett jättetorg i ovalform, hvars inre del är planterad med träd och försedd med en »vallgraf», som likaldes har ovalform. Och på stränderna af denna vallgraf, alltså i två stora ovaler, en yttre och en inre, stå åttiotvå marmorstatyer af fräjdade män från Paduas universitet – en skog af marmorbjässar, som man ett ögonblick kan misstänka ha varit förebilden till en viss modern kejsares »marmorbrott» i Tiergarten.Och en af dessa åttiotvå statyer skall föreställa Gustaf Adolf! Mästaren heter Giovanni Ferrari, men han kunde gärna hafva förtegat sitt namn – samma omdöme gäller för resten om de allra flesta af de åttiotvå, nu dessutom af tidens tand ganska illa medfarna marmorgubbarne. Men huru har nu Gustaf Adolf kommit i detta sällskap?Adlerbeths anteckningar från sin resa med Gustaf III i Italien ger förklaringen härpå. En naturligtvis befängd uppgift ho sett par gamla italienska historieskrifvare, att Gustaf Adolf skulle år 1611 (!) ha studerat för Galilei i Padua (!!), ingaf den stora statysamlingens upphofsman Andrea Memmo lusten att med sitt friluftsgalleri införliva den frejdade Sveakonungens staty. Memmo lsökte intressera Gustaf III för planen, och ehuru Adlerbeth naturligen utan svårighet bevisade omöjligheten att Gustaf Adolf skulle ha varit i Padua, blef saken i alla fall realiserad, och på statyn står det nu, att Gustaf III låtit resa den! Med rätta betviflar emellertid Bildt att tredje Gustaf lemnat annat bidrag till statyn än några artigheter och sitt platoniska samtycke.I sin nutida ensamma öfvergifvenhet är onekligen ovalen med de dubbla statyraderna stämningsfull och på sitt sätt gripande. Ingen svensk Italiapilgrim borde underlåta att besöka densamma. Man kan där också göra helsosamma reflektioner om historisk tacksamhet. I det protestantiska Tyskland finns det väl icke mången stad, som icke skulle ha skäl att föreviga sin räddares minne, men där finnes hans bild knappast någonstädes. I katolicismens stamland reser sig hans staty i skuggan af fyra påfvars och en talrik skara mer eller mindre berömda Padua-professorers! Ödet kan skämta iblan.V. Lm.” 

(Ur: Göteborgs Aftonblad 7 november 1904)