Sono un uomo di 39 anni. Sono solo io che non mi riconosco nel mondo? Avere difficoltà a orientarsi nel mondo di oggi. La vita è bella e sto bene. Ma sono sempre più attratto da quella parte della mia infanzia che risale agli anni ’90
Al giorno d’oggi consumo sempre più materiale di quel decennio. Film, musica, spot televisivi, ecc. Ne ho creato la mia bolla.
Hanno iniziato a odiare, anzi a detestare, i social media, gli smartphone, il consumismo e tutte le tendenze. Non ama la musica e i film contemporanei. Odio i giochi. Non gli piacciono i vestiti. Ho amato il calcio, non riesco nemmeno più a guardarlo a causa di quello che gli hanno fatto. Mi sono piaciuti i giochi TV, ma la sensazione di giocare è scomparsa. Non sono molto interessato alla maggior parte delle cose create dopo gli anni 2000. E mi fa ancora più rabbia il fatto di non amare più ciò che amavo.
Non è solo il vecchio che urla alle nuvole. Perché non mi sento affatto così per i primi anni Duemila. È qualcos’altro e non riesco a capirlo. Guardo un video degli anni ’90: l’atmosfera è diversa. Una calma mi pervade. Qualcosa è cambiato e mi fa impazzire non riuscire a capirlo. Qualcosa di fondamentale è cambiato con l’uomo dopo gli anni 2000.
Sono solo in questo? Sono l’unico che si sente così?
Edit: non parliamo di nostalgia. Parla della scomparsa della comunità. In passato, avevamo gli stessi film, musica, fenomeni culturali, ecc. che spostavamo. Se ascoltavi Wu Tang, sapevi ancora chi era Kurt Cobain e viceversa. Le superstar esistevano ancora. Tutti sapevano cosa fosse la compagnia di navigazione, anche se la odiavano. Tutti sapevano cosa fosse il dottore dell’Arcipelago. Parlavamo la stessa lingua. Da bambini, tutti sapevano chi fossero le Spice Girls o i Backstreet Boys. Michael Jackson ha attraversato diverse generazioni. Oggi non è più così. Ed è probabilmente quello su cui voglio puntare il dito. I social media hanno ucciso tutto questo.
Modifica 2:
Grazie per tutte le sagge parole. Penso decisamente che una certa parte di questo sia nostalgia. Ma come persona sono molto critico e ho cercato di dimostrare che si tratta solo di nostalgia, senza riuscirci nel corso degli anni. C’è qualcos’altro coinvolto. I social media non sono solo una nuova invenzione. È una rivoluzione che cambia la società e non cambia solo il modo in cui lavoriamo (non lo ha fatto nemmeno l’industrializzazione, poiché ha avuto effetti di ricaduta sull’intera società e ha portato a ideologie politiche), ma anche il modo in cui l’essere umano è umano. Tutto è noto come copia di una copia. Diventa una sorta di iperrealtà in cui la copia diventa migliore dell’originale (leggi Baudillard). E la cosa spaventosa è che abbiamo appena iniziato. Tra 10 anni vedremo il reale impatto dei social media e cosa hanno fatto all’umanità.
Alcune persone sagge hanno detto che anche i bambini oggi hanno i loro riferimenti e che esiste un mainstream ma che io tendo a esserne fuori. Di questo finale di pasta ho provato a provare ma non ci sono riuscito. Ho parlato con figli di macellai, figli di amici, ecc. in età diverse e ho cercato di raggiungere un consenso su quale sia la cultura odierna e non sono arrivato a nulla. Ho artisti famosi che ritieni siano mainstream e nessuno sa chi siano. Forse perché va così veloce. Ieri tutti sapevano chi era Travis Scott, oggi non sanno chi è Billie Eilish e domani non sanno chi è Taylor Swift. Naturalmente ci sono delle eccezioni, ma sto parlando della stragrande maggioranza. L’altro giorno stavo guardando una foto della mia classe alle elementari e se avessi chiesto a ciascuno dei bambini, indipendentemente da quali vestiti indossassero (maglione alla moda, rock, punk, ecc. ecc.) avrebbero saputo chi erano Michael Jackson, Fresh Prince, Jim Carrey, Leonardi DiCaprio, ecc. Posso scommetterci tutto quello che faccio. Posso guardare qualcosa che è di tendenza in questo momento e qualche giorno dopo parlarne con i bambini in età scolare e loro non hanno idea di cosa sto parlando perché vivono in un sottogruppo diverso. I nostri riferimenti comuni sono stati frammentati così duramente che ognuno vive nella propria verità. Come il postmodernismo sotto steroidi.
Modifica 3:
Non si tratta solo degli anni ’90, l’ho portato solo come esempio perché non avevo idea di come fossero negli anni ’80. Giocavo a GTA Vice City da piccolo e mi mancavano gli anni ’80 che non avevo nemmeno vissuto ma era solo un periodo breve ed era una pseudo nostalgia fuori luogo. Conosco la nostalgia quando la vedo. Quello che sto cercando di dire non lo è "era meglio in passato". Perché non era necessariamente così. Quello che sto cercando di dire è che abbiamo perso alcune cose fondamentali che fino a poco tempo fa costituivano la base dell’essere umano. Inoltre, non so se sia a causa del covid, ecc. Qualcuno può dirmi in che modo la metà degli anni 2010 differisce dagli anni 2020 in termini di software umano? Cioè da quando sono arrivati gli smartphone e siamo connessi 24 ore su 24, 7 giorni su 7 in una iperrealtà, è cambiato qualcosa? Non sono forse le stesse bobine, gli stessi meme, ecc., ecc.
Modifica 4:
Il modo in cui ci muoviamo e interagiamo nello spazio pubblico è cambiato drasticamente.
Guardate questa pepita degli anni ’90 durante il festival dell’acqua, dal minuto 6 circa in poi, e osservate il ritmo, il linguaggio del corpo, come si muovono gli occhi e come le persone osservano l’ambiente circostante: Festival dell’acqua di Stoccolma 1992, Maratona di Stoccolma – YouTube
di SecretConscious8422
44 commenti
Nu kanske du börjar förstå vad Pontiak menade när han sjöng “80-talet, var tog du vägen?”
Jag är 33 själv. Vi är nog lite lika med at vi börjar dra oss tillbaks till det gamla. Men är inte det naturligt? Samla på dig av saker genom åren, och när framtiden gått för långt så kan du luta dig tillbaks på nostalgin.
I och med att du har svårt för moderna spel så vill jag rekommendera spelet “Project Zomboid”. Det utvecklas fortfarande, och är väl typ “halvklart”, men det är fyllt av 90-talsnostalgi, då det utspelar i Kentucky 1993. Den isometriska vyn och grafiken är inspirerad av det första Sims-spelet. Så det är typ det, men med zombies. Och med ett utmärkt sandbox-mode så kan du anpassa spelet efter vad du tycker är kul och utmanande också.
Men ja, du är inte ensam. Det sagt så är det som det är också. Fokusera på vad du tycker är kul, snarare än det nya som du inte gillar.
M41. Håller med dig och känner igen mig. Viss del av det tror jag bara är nostalgi. Livet var ju betydligt friare när man inte behövde jobba och ta ansvar. Man blir ju också mer konservativ med åren för man är inte lika mottaglig för nya saker längre. Man vet vad man gillar och hur man vill ha det. Sen ska nog inte omvärldsläget underskattas heller. Vår generation har ju vuxit upp i en tid då freden var här för att stanna och det var öppna gränser och frihet var det alla strävade efter, sas det iaf. Pandemin, utvecklingen i USA, kriget i Ukraina etc. har ju minst sagt skakat om världsbilden.
bro.. jag berättade för min gudson att jag brukade vara ute och cyckla med mina kompisar utan klocka, telefon eller något sätt att kontakta (mormor blir det ju för honom). spela fotboll emot garageväggen i radhusområdet och visade en cd-spelare och berättade att det slutade funka lite då o då förra söndagen när vi åkte skidor. (för vi åkte förbi ställerna i huddinge där jag brukade göra det) han fattade ingentting verkade det som. Har aldrig hört att han e ute o cycklar med sina kompisar eller sådär även fast han kan.
Syrran e väldigt duktig med skärmtid o så, så jag tror inte att det är så mycket barnen som förändras utan föräldrarna och tiderna. men jag håller med dig när jag kollar tillbaka på gamla videos vi spelade in och sen förde över ifrån kassett tror jag till CD och sen USB och sen cloud så hela släkten kan se så håller jag med dig.
jag saknar 90 och 00 talet. men det är nog bara mer nostalgi men världen är inte likadan nu.
Jag förstår precis vad du menar. Fyllde 40 i höst och är hemma i kanada var jag växte upp. Har många fina minnen när jag promenerar runt här men det var bättre på den tid. Jag är glad att jag var ett barn innan internet era började.
Jag är 38 och kan hålla med om mycket du säger.
Men så tänker jag även på aspekterna i samhället som gör livet för många av oss betydligt bättre nu för tiden:
– mindre Kropsshets i media
– mindre Xenofobi
– mindre Homofobi
– mindre Transfobi
– Generell har diskriminering blivit mindre legitimt
– mer Jämställdhet
Internet hände. Innan internet fanns det en helt annan gemenskap. Svårt att beskriva men innan sociala medier och annat skräp så tvingades vi att ta del av samma saker och blev därför mer lika
Jag är 48 och kör en “90-talsrevival” för fullt, och 90-talet trendar även bland yngre nu, vilket är hoppfullt, 🙂
Jag har tagit ett steg längre. Hela mitt liv har jag främst konsumerat film/musik från 80-talet och tidigare. Men jag är född på 90-talet. Så hela mitt liv har jag identifierat mig med en populärkultur som var borta innan jag föddes.
Men detta gör mig egentligen inte något.
Jag är lite yngre än dig men känner samma sak. Tiderna har förändrats så mycket. Jag är uppväxt med att leka utomhus till man skulle in och äta, passa tider för serier och film på TV, handla lördagsgodis var en stor grej, gå till musikaffärrer och lyssna på cd skivor, gå till vip video och hyra film. Världen kändes levande
Det var så mycket man uppskattade på den tiden som är borta idag. Det är inte bara dom sakerna utan det är även människors beteenden. Jag tror verkligen alla skärmar har förstört oss och gjort oss mindre intresserade av vår omvärld och varandra samt att det förändrat många av våra naturliga beteenden till att gå mer på autopilot. Som zombies som vill scrolla dagarna i ända, inte behöva röra ett finger utan få allt serverat samt knappt intresserade av mänsklig interaktion men fortfarande vara hela tomma inombords
Barndomen är formativa år som sätter en livslång prägel på vilka vi blir. Kultur förändras över tid och ju äldre du blir desto mer blir det ett minne du delar med andra i din generation och efterkommande har med sig sina kulturella minnen som de baserar sina alster på. Dvs artister kommer längre och längre bort från den typ av alster som du minns med värme.
Detta är livets gång. Har du tur blir det kanske populärt igen med 90tals stil.
Jag känner absolut igen mig i mycket av det du säger MEN många saker du känner och skriver är nog bara för att du blivit äldre… Alla generationer innan dig har känt precis samma sak om den tiden dom växte upp i. Det här är inget nytt. Det är ungefär samma klagomål på nuvarande generationer som det alltid har varit, med visssa undantag. Kan absolut komma ihåg att det klagades mycket på hur vi pratade, vilken musik vi lyssnade på, hur vi klädde oss och vilka hobbies vi hade. Det här var på 80-talet.
“Förr hade vi samma filmer, musik, kulturfenomen osv som vi rörde oss runt. Lyssnade man på Wu Tang så visste man ändå vem Kurt Cobain var ochvice versa .”
Superstjärnor finns i allra högsta grad fortfarande, men dom är kanske inte dina stjärnor, eller folk du bryr dig så mycket om. Musik samma sak. Alla vet vem Swift är, alla vet vem Selena Gomez är, The Rock, Dua Lipa, Harry Styles osv osv osv osv.
Jag är 30 och saknar internet från min uppväxt när det var mindre centraliserat. Det var udda, nichat, mindre communities, anonymt och man förhöll sig till nätet annorlunda än idag där vi tror det är en förlängning av våra vardagsrum. Kanske inte är den nivån av nostalgi men jag är tacksam för den tiden.
Sen ang. spel så klandrar jag dig inte. Vi lever i en spelmarknad där flera spel släpps varje vecka än vad du har tid i ditt liv att spela dem. De flesta är baserade på en tidigare smash hit, byggd för en bred målgrupp utan fokus med lite innovation och om inte för att ges bort till en streamer som spelar det tills det blir viralt eller för discord-gänget att plöja på en vecka. Kundförtroendet är noll, konsumenträttigheterna skeva och vi ser företag tappa stora vinster, stängas eller säljas bort på senare år.
Det finns definitiva guldkorn som är värd allas tid och fler kommer. Jag hoppas bara de kommer vara nog för att stävja en spelkrasch.
Jag kollar mest äldre tv program på svt arkiv med barnen och äldre filmer, musik. De har inga telefoner och har de surfplatta är det väldigt begränsat typ svt och ur play. De spelar gärna äldre spel och försöker få iväg dem på mycket fysisk aktivitet.
40-års kris någon?
Sen har inte alls gemenskapen försvunnit. Ja den stora när alla var tvingade att titta på samma teve program för att det bara var dom som fanns, när vi lyssnade på samma musik för att alla lyssnade på Tracks.
Den krassa sanningen är att du är utanför mainstream nuförtiden. Du är för gammal. Vad jag förstått så är nutiden mer “nishad”, grupperna mindre men mer specifika. “Vi gillar precis den här artisten och vi är bara 134pers som vet om det!” Och vågorna av vad som är populärt precis just nu är kortare men mer intensiva.
Jag har en ganska stor gissning att dina föräldrar, som säkert va ungefär i din ålder på -90-talet, sa och tyckte i stort sett samma sak som du gör nu.
Världen är inte som den var för 35 årsen, precis som den inte var för 35 årsen va den var för 70 årsen.
Allting ändras, men det behöver inte vara dåligt. Det mesta har två eller fler sidor, det beror på vilken man fokuserar på.
Jag är lite äldre än dig och jag har också dragit mig bort från sociala medier men spelen, dude!, det finns så mycket bra nya spel! Om du inte redan provat, spela Red Dead Redemption 2(inte så nytt alls), Witcher 3(inte alls nytt), Arc Raiders som är nytt är också bra!
Och vet du vad, det är okej, du får tycka precis som du gör! Gosa in dig! Gräv ner dig! Inred ett 90-tals rum och gå in och förflyttas till en förgången tid!
Det jag menar, det kanske inte är så negativt, det är en del av livet – förändring. Låt ungarna ha kul, dom är ju unga!
Håller med om fotbollen. Visst det var väl alltid rika superstjärnor som man tittade mest på även förr. Det är dock något annat idag, miljardärer och mångmiljonärer som sparkar boll på sidan av sitt huvuduppdrag att marknadsföra sig själv för maximal vinst. Personer som är rikare än vad många av oss hade varit om vi så arbetade fem livstider men som ändå ska tjäna ytterligare ett garage sportbilar på att kränga casinoreklam och spela i ligor i tveksamma halvdiktaturer.
Känner igen vad du beskriver. Men när jag växte upp på 80- talet var det likadant. Vi hade verklig gemenskap, inte genom filter, konstgjorda världar, eller i fantasin. Vi umgicks i verkligheten utan att vara mobilberoende.
Mycket som har hänt är att traditioner dör ut hårdare och hårdare och tar bara upp mindre tid, vi lever mer och mer online och lever i våra bubblor, forum har totalt dött ut, större andel av subkulturer har försvunnit, så jävla mycket har börjat handla om pengar köpa prylar liksom detta är livet idag till en viss grad inte gemenskapen och traditionerna med sin släkt. Men jag är väl en mental boomer då jag tycker att extremt lite spel och film som har kommit de senare åren är riktigt jävla skräp. Lite utav en räddning för mig var dock magic the gathering, man träffar folk igen det är mer socialist man håller ändå i en fysisk produkt man sitter inte och stirrar sig blind på en telefon, man måste tänka lite se vad som händer agera, vette fan jag yrar på bra mycket nu jag också men helt klart har samhället ändrats fundamentalt med internet och telefonen.
Min broder i Balder, du säger att det inte är nostalgi. Men det är nostalgi. Och det är ok. För om du bara var ute efter lugnare media som var känt oavsett subkultur, så hade du ju också kunnat luta dig in i 80-, 70- eller t o m 60-talsmedia. Ärligt talat så rekommenderar jag gamla Star Trek. Usla specialeffekter, men bra ändå.
Det är inget fel på att vara nostalgisk. Jag har varit 90-talsnostalgiker sedan 00-talet, som den lillgamla fåntratt jag var. För mig handlar det nog mycket om att jag var barn då, och jag dagdrömmer om hur det skulle varit att ha varit tonåring eller ung vuxen då. Gräver fram mycket mer av det alternativa och udda från den tiden, snarare än lyssnar på Spice Girls eller tittar på Sikta mot stjärnorna. För att ge mig en annan bild än barnets.
Har vissa saker förändrats ofrånkomligen senaste 26 åren? Ja. Vissa saker förändrades innan det också.
En del saker saknar jag. Posten har ju gått åt helvete t ex. En del saker saknar jag VERKLIGEN inte. Homofobin och sexismen (det gick åt rätt håll, men ändå), den ekonomiska situationen, maten, köa på banken… Jag vill inte ha tillbaka hur Systembolaget funkade då. Jag vill ha mitt billiga bredband istället för långsamma modem (men innehållet helst mer som det var runt 2010).
Det är för att du inte ser den riktiga verkligheten och människorna. Ett tips: solglasögon. Jag kan inte säga mer än så, det här är inte en säker kanal.
Fyller 40 nästa år och kan hålla med dig. Även om jag gillar tekniken och framstegen vi gjort så saknar jag hur enkelt allt var förr. Eller enklare kanske jag ska säga. Haft en period där jag nu lyssnar mycket på musik från 90-talet. Det jag ogillar med nutiden är att man förväntas vara tillgänglig 24 timmar om dygnet. Minns när man var liten och man var ute o cyklade och härjade runt och föräldrarna sa att man skulle vara hemma innan det blev mörkt. Inget sätt att nå en, man bara blev utskickad och kom hem när det började bli mörkt.
Alltid varit en gamer och jag saknar den genuina glädjen och spänningen man kände inför att sätta sig och spela. Det var mer som en morot än en vardaglig sak.
F38. 90-talet var ju skittråkigt, det enda som var bra var musiken. 00-talet sög också rätt hårt men det började lätta lite.
Jag känner mig helt hemma i den nutida internetkulturen. Jag älskar att den är så nischad. Jag älskar att jag kan lyssna på obskyra småband och ändå hitta andra som gillar samma, och snabbt få reda på vars spelningar är. Jag kan få tag på kläder som passar mig, tillskott jag är intresserad av, jag kan hitta vänner som jag trivs med och som är snälla med mig.
Jag hade aldrig hittat min man om det inte vore för dagens teknik, vi träffades via Discord, och hade en ocean emellan oss. Men nu är vi gifta.
Jag förstår vad du menar, och tror som du att det är ”silofieringen” (hittepåord, det finns kanske ett riktigt ord att beskriva det men inså fall kan jag det inte) som är det riktiga problemet. Inte bara sociala medier, traditionella sådana också, samt den totala uppkopplingen och övervakningskapitalismen som vuxit fram där varenda rörelse du gör är data som kan användas emot dig eller din omgivning. Monetiseringen av internet har gjort oss alla till främlingar. Har vi tur har vi en bubbla, en ekokammare, ännu fler vandrar runt vilsna.
Mina föräldrar som var 30-40 på 90 talet har ALLTID hatat 90 talet 😂
– Filmer och serier från 90-talet är skräp jämfört med vad som producerats senare. EDIT: Nvm, fight Club är från ’99 och inte ’00.
– Musiken från 90-talet är skräp jämfört med vad som producerades tidigare.
– Kläderna som vad moderna på 90-talet är dagens mode.
Sociala medier är ett gift, ja. Man behöver inte existera i de utrymmena.
En sak du tar upp är dock väldigt intressant om det fragmenterade du pratar om, att innan såg alla samma program på TV osv. Jag som är 33 tycker snarare att den lilla värld som människor äldre än mig växte upp i är alienerande för oss “yngre”.
Så mycket kunskap och erfarenheter som äldre tar för givet liksom. Ämnet historia i skolan gick och går fram till 1960, allt mellan 1960 och nutid bara förväntas man veta för det har ju de som räknas som vuxna under tiden det skedde genomlevt.
Jag vet ingenting om Palme och bryr mig inte, jag vet ingenting om Estonia och bryr mig inte, jag vet ingenting om sevärdheter i Skövde och bryr mig inte. Det klassas som allmänbildning av generationerna som fick all kunskap gratis genom den lilla värld de genomlevde.
Generellt när jag och min fru tittar på “På Spåret” är resmålen i Sverige de absolut svåraste. Ledtrådarna om Borås handlar om en massa kändisar som verkade mellan 1970 och 2000 som är födda där, alla frågor om resmålet förväntar sig att man stannat till i Borås med husvagnen x antal gånger osv.
Jag fattar vad du menar och har reflekterat över det själv. Jag har dock en känsla av att det, för mig, handlar mycket om att jag var yngre bara.
90-talet och tidigt 00 har för mig en specifik “smak” på något sätt. Men jag har också börjat upptäcka att jag kan få en viss sån känsla för 2010 och fram till 2015. Inte samma som 90/00, men en liknande.
Jag tror helt enkelt det är för att jag blir äldre.
Det börjar bli mer o mer populärt att köpa vhs/dvd/cd-skivor/vinyler igen för att folk känner att dom vill äga deras musik o filmer. Och att folk har tröttnat på alla prenumerationer som finns i världen. Du kan betala för kaffe prenumeration på Waynes Coffe förut iaf. Så jag håller med dig. Jag börjar också sakna tiden med knapp telefon iaf. Man var ute och röjde. Folk var mer sociala osv
Det har att göra med telefonen och att alla är medvetna att de kan bli filmade eller nå vem som helst när som helst.
Ingen är i stunden på samma sätt.
Detta ses även i film och skådespeleri, där det bara ser ut som att alla pratar i scener som de hade pratat med en stor publik. För nuförtiden har man en stor publik hela tiden med folk som kan nås.
Kollar med filmer runt 00 nu. Bra tider.
Jag är född 99 och känner att jag saknar 90 talet även fast jag inte ens upplevt det
Tycker 20-talet nu är bättre. För mig var 90-talet bara arbetslöshet och misär.
När vi växte upp fanns inte 900 tv-kanaler utan att räkna med youtube, tiktok, whateverthefuck. När vi växte upp så var alla överens om att det som stod i tidningen eller sades i Aktuellt var sanningen.
Numera kan ingen vara överens med någon för det finns 9362672776376672726662 “nyhetskällor” och alla är lika legitima som allt annat. Andrew Tate VS Uppdrag Gransking, good fucking luck.
Det suger, men det är helt och hållet omöjligt att värja sig mot som ett samhälle, det enda vi kan göra är att försöka berätta för våra barn och vänner hur samhället en gång såg ut och hoppas att de kan återfå lite av det oskyldiga och vackra vi en gång var en del av.
Look how they massacred my boy
Har inga problem med moderna spel – det finns hur mycket bra som helst ute, det är mest att numera är det extremt svårt att sätta sig och nöta i timtals timtal på samma sätt som man kunde göra när man var yngre. Tiden är lite för mycket värd nuförtiden för att man ska kunna motivera sig till det.
Däremot film och tv – det är deprimerande på riktigt hur dåligt allting har blivit. Känns det som om det inte finns en enda vettig manusförfattare kvar i Hollywood.
Känns som om man knappt tittar på tv/film numera, för det finns inget som är riktigt intressant… och kommer det mot förmodan en eller två serier som är ok, ja då är det typ 8 avsnitt per säsong och sen får man vänta 3 år på nästa.
Är en man på 27 och hatar att man måste ha en mobil för att inte vara handikappad i vardagen.
Född 00, men känner samma för de senaste 10 åren
Handlar det inte bara om att du saknar gemenskap, rent allmänt? Du nämner kräftskivorna t ex, men den gemenskapen kräver att nån tar initiativ samt vårdar kontakter. Det kan du försöka fixa i ditt kvarter, bara att det kommer ta ett par år. Det var inget som kom av sig själv på 90-talet heller.
Fragmenteringen vad gäller kulturkonsumtion ser jag bara som positiv. När internet spreds, fildelningen kom osv slapp man tvångsmatas med samma sak som alla andra och kunde istället hitta sin grej, sina likar. Världens kanske största artist i dag är nog Taylor Swift och hur stor hon än är, så kommer hon aldrig vara i närheten av Michael Jackson, Spice Girls eller Nirvana. Men varför är det så dåligt?
Känner igen mig i mycket, dock inte när det gäller spel. Finns ju hur många spel i retrostil som helst nu. ”Boomer shooters” är en grej, så om man vill spela Doom eller Quake-kloner finns det långt fler alternativ nu än på 90-talet.
Musiken, däremot. Det kommer ju inte fram några pop/rockband nowadays! På 90-talet ploppade de upp som svampar ur jorden.
Och journalistiken kippar efter andan. All typ av journalistik. Sanningen står inte högt i kurs, folk har sina egna sanningar.
Det finns ingen musikjournalistik längre, ingen svensk musiktidning. Minns Pop, Sonic, när musikrecensenter också var stjärnor. Musikjournalistiken är död. Speljournalistiken likaså, finns ingen svensk speltidning heller.
Vi lever i politiskt väldigt mörka tider, och samhället är därefter. Men framför allt handlar det nog om att du och jag blir äldre och har något annat att sakna.
Jag saknar inte 90-talet men jag känner mig inte hemma i den här världen heller. Jag har inte känt mig hemma i den sen omkring 11 September 2001. Det var brytpunkten för min del.
Du lever i en postmodernistisk värld! Nuet är en dimma och framtiden har ställts in!
Filiosofi är din enda räddning och Byung-Chul Han är din nya gud 🙂
[ Episode #189 … Everything that connects us is slowly disappearing. – Byung Chul Han pt. 2 ](https://www.youtube.com/watch?v=JXGvIGqZSuI)
Balansen mellan det digitala och analoga är vad jag saknar mest.
Bra ny musik går att hitta om man bemödar sig att leta, bra spel finns (dock inte AAA). Men film suger nästan alltid idag.
Någon yngre får rätta mig om jag har fel, men det känns som att subkulturer helt har försvunnit bland tonåringar.
90-talsserier är fina. Filmerna med. Tjejen säger exakt likadant. Antar vi är 30+ och vi är därmed gamla.
> Det är inte bara old man yells at cloud.
Det du beskriver är väl precis vad detta uttryck avser?
> pratar inte om nostalgi. Pratar med om att gemenskapen försvunnit. Förr hade vi samma filmer, musik, kulturfenomen osv som vi rörde oss runt. Lyssnade man på Wu Tang så visste man ändå vem Kurt Cobain var ochvice versa . Superstjärnor existerade fortfarande. Alla visste vad rederiet var även om man hatade det. Alla visste vad Skärgårdsdoktorn var. Vi talade samma språk. Som barn visste alla vem spice girls eller backstreet boys var. Michael Jackson gick genom flera generationer. Så är det inte längre idag. Och det är nog det jag vill sätta fingret på. Sociala medier har dödat detta.
Har du pratat med yngre människor? De vet vilka typ alla influencers är, eller åtminstone hört talas om dem. De följer samma serier på TV (mycket realityserier såsom Robinson, Love is Blind, Paradise Hotell m.m.).
Musiksmaken kan jag dock uppleva har breddats väldigt mycket, men svensk pop står ju ändå i topp och har gjort så sedan tidiga 2000-talet typ och de flesta vet vilka de stora artisterna är idag.
TL;DR: Du börjar bli medelålders och uppvisar exakt samma stagnerande i utvecklingen av ”smak” som typ alla andra gör.
Är ju inget konstigt med det men man ska nog undvika att tänka i banor som att just du är speciell och inte alls uppvisar samma tendenser som de flesta andra gör när de blir äldre.
Vad som har skett i och med introduktionen av bärbara datorer och framförallt smartphones är att världen går i en betydligt snabbare takt. Den konstanta tillgängligheten som finns numer sätter sig i alla delar av samhället.
Känner liknande. Jag är född 89. Känner dock ingen bitterhet över det, jag har accepterat att jag blivit äldre och att jag inte riktigt längre kan relatera till dagens unga. Men det är okej. Alla generationer är lite annorlunda jämfört med generationen innan. Jag förstår mig inte på deras uttryck, humor, memes, mode osv. Men det är bara en del av livet, man blir äldre och uppskattar sådant man känner igen och sådant man själv växte upp med.
Visst har det lite med nostalgi att göra men du beskriver även en fundamental ändring i kulturen. Innan internet fanns det populärkultur som alla tog del av per automatik. Nu har vi istället bara olika nischar, flyktiga gemenskaper, som man kan kliva in och ur när som helst.
Du hade alltså precis börjat gå och prata när 90-talet började och nybliven tonåring när det slutade. Så, jo, det är nostalgi. Du saknar barndomen helt enkelt. Kurt Cobain var typ superstjärna och dog när du knappt uppnått självmedvetande. Idag vet “alla” vem Billie Eilish eller Taylor Swift är. Du lever antagligen i en bubbla idag och det gjorde man förr också, bara det att de som levde i en bubbla inte hade de möjligheterna som du nu har att sträcka dig ut ur den. Klart det finns skillnader, men du var en unge på 90-talet – jag var 19–29 och så jävla bra var det inte. Bankkris, 500% ränta, massarbetslöshet, krig i Europa och Irak, folkmord i Rwanda, högre mordtal än idag, terrordåd, Stureplan, Flink osv, osv. Du var helt enkelt inte medveten om allt som hände, för du var ett barn. Fullt naturligt. Med det sagt finns det så klart saker av idag som man gärna skulle slippa, men att titta bakåt är liksom inte möjligt, människan har aldrig backat utan det vi ska ägna energi åt är att förändra framåt. Angående spelkänsla, samma sak där, du spelade spel under en annan tid och det är det du saknar. Jag saknar också tiden på 80/90-talet med Commodore, Atari, arkadspel och flipper, och den “nya” tiden med hemdator, Diablo, Quake, Civ osv, det är så det funkar, barndomen och uppväxten är relativt sett bekymmerslös för de flesta av oss, sommarlov, julafton, födelsedagar, första kärleken, första gångerna man testar sport, lär sig nya saker, skriva, läsa. Det är en period av milstenar, det upphör att gå i samma takt efter man blir vuxen. Och, absolut, det finns många problem med sociala medier, men är det en sak socmed faktiskt gör så är det att sprida generationell kunskap. En sak som faktiskt gjorde att 90-talet kändes lättare för många av oss i Europa var Sovjetunionens fall, men det har ju gått sådär och det fanns orosmoln redan då runt det. Sorry, men you know nothing om hur det var på 90-talet under andra aspekter än att du var ett barn och hur ett barn såg på samtiden. Som, för de allra flesta, var en nice tid om man växte upp i väst. Du är nostalgisk, och det är fullt mänskligt, men om man längtar tillbaka så är det antagligen något som inte riktigt känns rätt i ditt eget liv idag och det kan du inte bota genom att blicka bakåt och försöka vrida tillbaka klockan. Det finns massor att glädja sig åt idag, men vad som är glädjande och upplyftande för dig är upp till dig att ta reda på, men svaret ligger inte i 90-talet.