Nuovo consiglio: smettere di cercare di salvare i bambini nati prima della settimana 23

Jag håller med. De som överlever har skador som aldrig går över och kräver ofta insatser hela livet.

För snart 20 år sen gick jag läkarutbildningen. En föreläsare sade en gång nåt som stannade hos mig. ”Ni unga läkare kommer ha tre patientgrupper som vi tidigare inte har haft och som vi inte har en aning om hur de kommer att växa upp och åldras”.

1. Extremt prematura barn.

2. Överviktsopererade, i synnerhet de yngre/tonåringar.

3. Patienter som under många år fått/får behandling med centralstimulantia för neuropsykiatriska diagnoser.

Därmed inte sagt att det kommer gå dåligt, kan ju lika gärna gå jättebra. Poängen är att vi inte kan veta säkert.

Det betyder inte att man inte skall rädda barn eller ge vissa behandlingar/insatser. Men oavsett hur säkra insatser, mediciner och operationer bedöms, marknadsförs och framställs i debatten så kan ingen säkert veta hur de påverkar människor efter flera decennier. Då gäller det att det som driver behandlingarna ska vara vetenskap (så långt det går), behov, hälsovinster och omtanke. Inte akademisk statusjakt, profit eller oinformerat habegär och önskemål utifrån propaganda och information från folk som profiterar på andras olycka. Eller att vi slår knut på oss själva för att passa in i ett sjukt samhälle.