Pochi ragazzi ai ricevimenti dei giovani: “Hanno ostacoli diversi rispetto alle ragazze”
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/blekinge/fa-killar-pa-ungdomsmottagningarna-har-andra-hinder-an-tjejer
di advecco
Pochi ragazzi ai ricevimenti dei giovani: “Hanno ostacoli diversi rispetto alle ragazze”
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/blekinge/fa-killar-pa-ungdomsmottagningarna-har-andra-hinder-an-tjejer
di advecco
10 commenti
Har man svårigheter med känslor, mental hälsa, eller intima bekymmer är det väl bara att skibidi sigma rizz grindset, eller?
Bot som skickar artiklar utan några egna kommentarer?
Killarna har fullt upp att skjuta varandra på gatorna.
Vi har väl fortfarande en kultur där det är omanligt att prata känslor och man ska bara knyta näven. Därför också majoriteten av självmord är bland vita män.
Är bra att de jobbar på att förbättra det.
Om man har frågor om sex så är vårdcentralen sjukt bra. Jag blev i princip coachad i dejting av en sexolog och nu jappar jag som en kung!
Knyta näven i fickan eller vara bög. Inte så svårt val för många män.
Kulturen för män är att man biter ihop. Vet flera som mått/mår mycket dåligt men vägrat prata om det med psykolog, grannen vägrar då han inte tror på psykologer.
Min kusin visade aldrig hur han mådde å en dag var han borta å lämnade 2 döttrar efter sig. Har blandade känslor angående min kusin känner sorg att han valde den vägen men samtidigt känner jag ilska hur kunde han lämna sina barn. Kommer aldrig få vet varför han djorde det.
En polare är i riskzonen då han jobbar så mycket övertid som möjligt. Har haft några djupasamtal med han men han säger att jobbet är det enda som hjälper sorgen efter hans morsan bortgång.
Man lär sig hålla känslorna inne
Har öppnat upp för en vän. Resultatet var att han förminskade problemet, sa att jag ska skärpa mig innan han gick därifrån. Sabbade vår relation kan man säga.
Värst var dock när mormor dog. (väldigt betydande för hela familjen.)
Många i släkten var på plats på sjukhuset när hon tog sista andetaget, alla bröt ut i gråt förutom farsan.
Farsan var pelaren. Den som omfamnade och tröstade Mamma, moster, systrar och kusin.
När jag kom till honom dock så fick jag en stel blick och ingenting, jag kramade om honom men han stod orörd, stel som en pinne. Backade och tittade på honom, då tittade han bort.
Visst, han är av gamla skolan, men där och då lärde jag mig att aldrig uppföra mig sådär mot någon som visar någon form av sårbarhet. Särskilt inte min son.
Hade nästan glömt bort ungdomsmottagningen, vi var där med skolan vid två tillfällen, annars var jag där aldrig och kag vet Ingen av mina vänner som var där heller. Alla födda sent 80-tal. Var det vanligt att gå dit förr?
Det är bara att knyta näven i fickan som en sann svensk pöjk!