När samtalet når SOS Alarm ligger en 16-åring utan puls i sin säng på hvb-hemmet utanför Stockholm.
Runt henne står andra, LVU-placerade tjejer. Brandmän, ambulanssköterskor och poliser som kommer till platsen undrar: Var är personalen?
Tuva är blekblå i ansiktet. Hon ligger på rygg, ett skum rinner ur ena mungipan.
– Jag tror att hon är fucking död, säger 19-åriga Bea till larmoperatören.
Klockan är kvart över sex på kvällen. Bea känner med fingrarna över Tuvas hals och handleder, men känner ingen puls.
– Hon tog en massa droger i går. Hon andas inte!
Bea får instruktioner av SOS Alarm och häver ned Tuvas kropp på golvet.
16-åriga Leyla, som också bor på hvb-hemmet, hjälper till. Hon sätter sig gränsle över sin vän, pumpar med båda händerna över bröstkorgen.
Larmoperatören vill veta vad som händer.
– Hon reagerar inte, svarar Bea.
– Hämta någon.
Tuvas mamma hade cancer. Om hon dog skulle Tuva ta livet av sig, sa hon till de andra tjejerna på hvb-hemmet.
Ingen trodde henne.
När Tuva placerades på Aspviksgården i maj hade hon rymt från tre andra hvb-hem. För socialtjänsten medgav hon att hon tog droger dagligen. Nämndens bedömning var att hon behövde ”skydd dygnet runt”.
Tuva trivdes på hvb-hemmet. De blev som en familj, hon och de andra tjejerna. De brukade häva sina kroppar ut genom fönstret och röka tillsammans. På söndagarna fick de åka till Stora Coop och handla.
När Tuvas mamma dog, en sommardag i juli, tog hon tre ”blåbär”, bensodiazepiner. Hon sa att hon behövde dem för att ”överleva”. Tuva sminkade sig, satte på lösnaglar och lånade Beas nya gröna topp. Ensam lämnade Tuva huset och sprang mot bussen.
Några timmar senare hade hon en dödlig dos narkotika i kroppen.
Personalen på hvb-hemmet letar efter Tuva. De ringer och hittar henne senare nära busshållsplatsen. Hon rymmer igen, enligt Aspviksgårdens egen händelserapport, som DN har läst.
”Vi har inte befogenhet till att fysiskt tvinga med oss ungdomar tillbaka till boendet, men vi försöker alltid motivera dem att återvända frivilligt”, skriver ägaren Mahsa Mohsenpour, i ett mejl till DN.
Via telefon försöker de övertala Tuva att komma tillbaka.
På hvb-hemmet följer Bea sin vän genom Snapchats kartfunktion. Hon ser hur Tuva rör sig genom Stockholms förorter: ett hotellrum i Fittja, en lägenhet i Norsborg. Tuva ringer och berättar att hon har tagit fler ”blåbär”. Och Tramadol. En livsfarlig blandning, det vet Bea.
Natten går.
– När hon kommer in genom dörren på morgonen kan hon knappt gå, hon ramlar fram, säger Bea.
– Hon har konstig andning, och gör konstiga ljud.
Bea är orolig, men personalen lovar att se till henne.
Tuva går in på sitt rum och lägger sig. Då är klockan sex på morgonen.
Klockan 18.24 samma dag, exakt nio minuter och 23 sekunder efter att Bea ringer SOS Alarm, kommer ambulanssköterskan Annika Rubin in genom dörren till Aspviksgården.
– Jag går in i en liten hall och ser en väldigt smal trappa. Jag hinner tänka att vi aldrig skulle lyckas bära ner en bår där. Det är som ett råttbo, säger Annika Rubin.
I rummet på andra våningen står en säng och ett sminkbord.
På golvet ligger Tuva, utslagen på rygg.
– En annan tjej sitter gränsle över henne och gör hjärt-lungräddning.
– Det här handlar helt och hållet om att flickorna håller koll på varandra, säger Annika Rubin.
Senare reagerar även räddningstjänstens personal, liksom polisen, på att de LVU-placerade tonåringarna verkar så ensamma.
Totalt kom händelsen på Aspviksgården att anmälas till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, 22 gånger.
”Hur kom det sig att det var barnen som larmade 112, och inte personal? Hur kommer det sig att barnen gjorde livsuppehållande åtgärder?”, skriver ambulanspersonal i sin anmälan.
Polisen, som kommer till platsen och pratar med tjejerna, får uppfattningen att det är ”vanligt förekommande” att personalen låter dem ”sköta sig själva och lösa situationer sinsemellan”. Patrullen får veta att det ska ”upprättas någon form av underlag” för hur personalen kontrollerat Tuvas mående under dagen.
”Detta har dock inte gjorts”, skriver polisen i sin rapport till Ivo.
Mahsa Mohsenpour hävdar att personalen tittade till och kontrollerade Tuvas andning och puls var 20:e till var 30:e minut. Hon beskriver att SOS instruerade personalen att påbörja hjärt-lungräddningen och att personalen utförde insatsen.
Det motsägs av utskriften från SOS Alarm.
I den framgår att de intagna tjejerna påbörjar hjärt-lungräddningen och att de är drivande i händelseförloppet. När ambulanspersonalen har anlänt säger operatörerna till varandra:
– Bra jobbat av dem att göra hjärt-lungräddning på sin kompis.
Mahsa Mohsenpour framhäver att ”alla reagerar olika” under stressiga situationer, och att personalen kan ha varit tyst för att lyssna på instruktioner.
”Det som finns fakta på är att personal försökt jobba aktivt innan aktuella kvällen samt samma kväll”, skriver hon.
I Tuvas journaler konstaterar sjukhuset att personalen som tittade till henne inte verkar ha kontrollerat hennes andning eller puls.
Tjejerna som var i rummet berättar att de pendlade mellan rädsla för Tuvas liv, och ilska mot personalen. Deras frågor till personalen, som har kommit in i rummet, har fångats upp i utskriften från SOS:
– Varför har ni inte tittat till henne? frågar Leyla.
– Jag visste att det skulle bli såhär, säger Bea.
Tjejerna skickas ut av ambulanssköterskan Annika Rubin och hennes kollegor. Tuva intuberas, eftersom hon inte kan andas själv.
Brandmännen bär Tuva nedför trappan.
– En tar överkroppen och en tar benen. En sjuksköterska säger till dem att stanna med några sekunders mellanrum, så att hon kan pumpa in mer luft i lungorna, berättar Annika Rubin.
Tuva flygs till Karolinska sjukhuset. Kvar på marken står de andra tonåringarna och undrar om hon kommer att komma tillbaka.
Det finns ingen begränsning för hur mycket vinst ett hvb-hem får göra på de offentliga medel de får för att vårda barn och unga. Företaget som driver Aspviksgården, där Tuva bodde, har en vinstmarginal som sticker ut – över 40 procent. De senaste åren har bolagets omsättning ökat stadigt.
Mahsa Mohsenpour menar att ”en stor del av överskottet återinvesteras i verksamheten för att förbättra kvaliteten”. Hon försäkrar att syftet inte är att tjäna pengar.
Förklaringen till den stora vinstmarginalen är, enligt fjolårets årsredovisning, ”högre beläggning och bättre priser”.
Under sommaren 2024 bodde nio flickor på Aspviksgården. Flera av dem tvångsvårdades med stöd av LVU. De har missbrukat narkotika och befunnit sig i ”olämpliga miljöer”. Några är vittnen till allvarliga brott. Andra är själva dömda, bland annat för narkotikabrott.
Mahsa Mohsenpour har inte velat ställa upp på en intervju utan skickat skriftliga svar på DN:s frågor. När hon får veta att artikeln ska publiceras nästkommande dag ringer i stället en tredje placerad tjej som var med i rummet. Hon vill framföra att personalen gjort allt de kunde vid händelsen och att de bryr sig om dem som bor på hvb-hemmet.
I sitt svar till Ivo skriver Aspviksgården att de inte agerade tillräckligt snabbt på grund av ”brister i kommunikationen”. Hvb-hemmet konstaterar att händelsen inte utgör ett missförhållande – däremot anser de att det fanns en påtaglig risk för ett missförhållande.
För Ivo påstår också Aspviksgården att Tuva inte drabbades av några fysiska eller psykiska konsekvenser.
Lex Sarah-utredningen avslutas, utan att myndigheten får veta vad som hände sedan.
Tuvas pappa Kim minns när en försiktig optimism började smyga sig in i läkarnas ord om dottern.
– Det gick från att de sa ”om hon vaknar”, till ”när hon vaknar”.
Tuva levde, med hjälp av en respirator.
När 16-åringen efter några dagar slog upp ögonen för första gången ville hon ha Coca cola och sushi.
De första veckorna var hon förvirrad. Hon hade svårt att minnas. Kunde inte gå, inte röra högra halvan av kroppen.
– Jag minns vad jag gjorde dagen innan överdosen, att jag tog tabletterna för att klara av att mamma dog. Sen minns jag ingenting, säger Tuva.
Undersökningar av Tuvas hjärna visar påverkan på den vita substansen som förbinder hjärnans olika delar. Läkarna vet ännu inte om hon kommer bli helt återställd eller hur det kommer att påverka henne i framtiden.
Just nu är Tuva ofta trött och orkar inte gå några längre sträckor. Hon är fortfarande omhändertagen med stöd av LVU, men bor hos sin farmor.
Varken hon, eller hennes familj, litar på samhällsvården.
– De borde haft bättre koll, det hade kunnat gå mycket värre, säger Tuva.
– Jag tänker på de som bor där nu, att det är synd om dem. Det har redan hänt en gång. Det kan hända igen.
Ambulanssjuksköterskan Annika Rubin menar att Beas och Leylas snabba agerande var helt avgörande för att Tuva överlevde.
– Det är så beundransvärt, att de fattade situationen och tog tag i det. De räddade hennes liv.
Sedan augusti genomför Ivo en ny tillsyn av verksamheten på Aspviksgården. Därför vill myndigheten inte svara på frågor.
1 commento
När samtalet når SOS Alarm ligger en 16-åring utan puls i sin säng på hvb-hemmet utanför Stockholm.
Runt henne står andra, LVU-placerade tjejer. Brandmän, ambulanssköterskor och poliser som kommer till platsen undrar: Var är personalen?
Tuva är blekblå i ansiktet. Hon ligger på rygg, ett skum rinner ur ena mungipan.
– Jag tror att hon är fucking död, säger 19-åriga Bea till larmoperatören.
Klockan är kvart över sex på kvällen. Bea känner med fingrarna över Tuvas hals och handleder, men känner ingen puls.
– Hon tog en massa droger i går. Hon andas inte!
Bea får instruktioner av SOS Alarm och häver ned Tuvas kropp på golvet.
16-åriga Leyla, som också bor på hvb-hemmet, hjälper till. Hon sätter sig gränsle över sin vän, pumpar med båda händerna över bröstkorgen.
Larmoperatören vill veta vad som händer.
– Hon reagerar inte, svarar Bea.
– Hämta någon.
Tuvas mamma hade cancer. Om hon dog skulle Tuva ta livet av sig, sa hon till de andra tjejerna på hvb-hemmet.
Ingen trodde henne.
När Tuva placerades på Aspviksgården i maj hade hon rymt från tre andra hvb-hem. För socialtjänsten medgav hon att hon tog droger dagligen. Nämndens bedömning var att hon behövde ”skydd dygnet runt”.
Tuva trivdes på hvb-hemmet. De blev som en familj, hon och de andra tjejerna. De brukade häva sina kroppar ut genom fönstret och röka tillsammans. På söndagarna fick de åka till Stora Coop och handla.
När Tuvas mamma dog, en sommardag i juli, tog hon tre ”blåbär”, bensodiazepiner. Hon sa att hon behövde dem för att ”överleva”. Tuva sminkade sig, satte på lösnaglar och lånade Beas nya gröna topp. Ensam lämnade Tuva huset och sprang mot bussen.
Några timmar senare hade hon en dödlig dos narkotika i kroppen.
Personalen på hvb-hemmet letar efter Tuva. De ringer och hittar henne senare nära busshållsplatsen. Hon rymmer igen, enligt Aspviksgårdens egen händelserapport, som DN har läst.
”Vi har inte befogenhet till att fysiskt tvinga med oss ungdomar tillbaka till boendet, men vi försöker alltid motivera dem att återvända frivilligt”, skriver ägaren Mahsa Mohsenpour, i ett mejl till DN.
Via telefon försöker de övertala Tuva att komma tillbaka.
På hvb-hemmet följer Bea sin vän genom Snapchats kartfunktion. Hon ser hur Tuva rör sig genom Stockholms förorter: ett hotellrum i Fittja, en lägenhet i Norsborg. Tuva ringer och berättar att hon har tagit fler ”blåbär”. Och Tramadol. En livsfarlig blandning, det vet Bea.
Natten går.
– När hon kommer in genom dörren på morgonen kan hon knappt gå, hon ramlar fram, säger Bea.
– Hon har konstig andning, och gör konstiga ljud.
Bea är orolig, men personalen lovar att se till henne.
Tuva går in på sitt rum och lägger sig. Då är klockan sex på morgonen.
Klockan 18.24 samma dag, exakt nio minuter och 23 sekunder efter att Bea ringer SOS Alarm, kommer ambulanssköterskan Annika Rubin in genom dörren till Aspviksgården.
– Jag går in i en liten hall och ser en väldigt smal trappa. Jag hinner tänka att vi aldrig skulle lyckas bära ner en bår där. Det är som ett råttbo, säger Annika Rubin.
I rummet på andra våningen står en säng och ett sminkbord.
På golvet ligger Tuva, utslagen på rygg.
– En annan tjej sitter gränsle över henne och gör hjärt-lungräddning.
– Det här handlar helt och hållet om att flickorna håller koll på varandra, säger Annika Rubin.
Senare reagerar även räddningstjänstens personal, liksom polisen, på att de LVU-placerade tonåringarna verkar så ensamma.
Totalt kom händelsen på Aspviksgården att anmälas till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, 22 gånger.
”Hur kom det sig att det var barnen som larmade 112, och inte personal? Hur kommer det sig att barnen gjorde livsuppehållande åtgärder?”, skriver ambulanspersonal i sin anmälan.
Polisen, som kommer till platsen och pratar med tjejerna, får uppfattningen att det är ”vanligt förekommande” att personalen låter dem ”sköta sig själva och lösa situationer sinsemellan”. Patrullen får veta att det ska ”upprättas någon form av underlag” för hur personalen kontrollerat Tuvas mående under dagen.
”Detta har dock inte gjorts”, skriver polisen i sin rapport till Ivo.
Mahsa Mohsenpour hävdar att personalen tittade till och kontrollerade Tuvas andning och puls var 20:e till var 30:e minut. Hon beskriver att SOS instruerade personalen att påbörja hjärt-lungräddningen och att personalen utförde insatsen.
Det motsägs av utskriften från SOS Alarm.
I den framgår att de intagna tjejerna påbörjar hjärt-lungräddningen och att de är drivande i händelseförloppet. När ambulanspersonalen har anlänt säger operatörerna till varandra:
– Bra jobbat av dem att göra hjärt-lungräddning på sin kompis.
Mahsa Mohsenpour framhäver att ”alla reagerar olika” under stressiga situationer, och att personalen kan ha varit tyst för att lyssna på instruktioner.
”Det som finns fakta på är att personal försökt jobba aktivt innan aktuella kvällen samt samma kväll”, skriver hon.
I Tuvas journaler konstaterar sjukhuset att personalen som tittade till henne inte verkar ha kontrollerat hennes andning eller puls.
Tjejerna som var i rummet berättar att de pendlade mellan rädsla för Tuvas liv, och ilska mot personalen. Deras frågor till personalen, som har kommit in i rummet, har fångats upp i utskriften från SOS:
– Varför har ni inte tittat till henne? frågar Leyla.
– Jag visste att det skulle bli såhär, säger Bea.
Tjejerna skickas ut av ambulanssköterskan Annika Rubin och hennes kollegor. Tuva intuberas, eftersom hon inte kan andas själv.
Brandmännen bär Tuva nedför trappan.
– En tar överkroppen och en tar benen. En sjuksköterska säger till dem att stanna med några sekunders mellanrum, så att hon kan pumpa in mer luft i lungorna, berättar Annika Rubin.
Tuva flygs till Karolinska sjukhuset. Kvar på marken står de andra tonåringarna och undrar om hon kommer att komma tillbaka.
Det finns ingen begränsning för hur mycket vinst ett hvb-hem får göra på de offentliga medel de får för att vårda barn och unga. Företaget som driver Aspviksgården, där Tuva bodde, har en vinstmarginal som sticker ut – över 40 procent. De senaste åren har bolagets omsättning ökat stadigt.
Mahsa Mohsenpour menar att ”en stor del av överskottet återinvesteras i verksamheten för att förbättra kvaliteten”. Hon försäkrar att syftet inte är att tjäna pengar.
Förklaringen till den stora vinstmarginalen är, enligt fjolårets årsredovisning, ”högre beläggning och bättre priser”.
Under sommaren 2024 bodde nio flickor på Aspviksgården. Flera av dem tvångsvårdades med stöd av LVU. De har missbrukat narkotika och befunnit sig i ”olämpliga miljöer”. Några är vittnen till allvarliga brott. Andra är själva dömda, bland annat för narkotikabrott.
Mahsa Mohsenpour har inte velat ställa upp på en intervju utan skickat skriftliga svar på DN:s frågor. När hon får veta att artikeln ska publiceras nästkommande dag ringer i stället en tredje placerad tjej som var med i rummet. Hon vill framföra att personalen gjort allt de kunde vid händelsen och att de bryr sig om dem som bor på hvb-hemmet.
I sitt svar till Ivo skriver Aspviksgården att de inte agerade tillräckligt snabbt på grund av ”brister i kommunikationen”. Hvb-hemmet konstaterar att händelsen inte utgör ett missförhållande – däremot anser de att det fanns en påtaglig risk för ett missförhållande.
För Ivo påstår också Aspviksgården att Tuva inte drabbades av några fysiska eller psykiska konsekvenser.
Lex Sarah-utredningen avslutas, utan att myndigheten får veta vad som hände sedan.
Tuvas pappa Kim minns när en försiktig optimism började smyga sig in i läkarnas ord om dottern.
– Det gick från att de sa ”om hon vaknar”, till ”när hon vaknar”.
Tuva levde, med hjälp av en respirator.
När 16-åringen efter några dagar slog upp ögonen för första gången ville hon ha Coca cola och sushi.
De första veckorna var hon förvirrad. Hon hade svårt att minnas. Kunde inte gå, inte röra högra halvan av kroppen.
– Jag minns vad jag gjorde dagen innan överdosen, att jag tog tabletterna för att klara av att mamma dog. Sen minns jag ingenting, säger Tuva.
Undersökningar av Tuvas hjärna visar påverkan på den vita substansen som förbinder hjärnans olika delar. Läkarna vet ännu inte om hon kommer bli helt återställd eller hur det kommer att påverka henne i framtiden.
Just nu är Tuva ofta trött och orkar inte gå några längre sträckor. Hon är fortfarande omhändertagen med stöd av LVU, men bor hos sin farmor.
Varken hon, eller hennes familj, litar på samhällsvården.
– De borde haft bättre koll, det hade kunnat gå mycket värre, säger Tuva.
– Jag tänker på de som bor där nu, att det är synd om dem. Det har redan hänt en gång. Det kan hända igen.
Ambulanssjuksköterskan Annika Rubin menar att Beas och Leylas snabba agerande var helt avgörande för att Tuva överlevde.
– Det är så beundransvärt, att de fattade situationen och tog tag i det. De räddade hennes liv.
Sedan augusti genomför Ivo en ny tillsyn av verksamheten på Aspviksgården. Därför vill myndigheten inte svara på frågor.