Studio: Giovani insicuri dei confini nel sesso | Svezia

Som de skriver, man måste lära om samtycket både hemma och i skolor. Man kan inte lägga vikten på den ena. Men nu är det ju så att ingen vet ifall skolor verkligen pratar så mycket om sex och samtycke då det kan ses som ett väldigt tabubelagt ämne. Detta gäller ju också föräldrarna. Tror också att många killar slipper undan det snacket då man anser att det är endast tjejer som utsatts för övergreppet och dem ska veta vad dem behöver sätta gränsen någonstans . Man lägger knappt en tanke att killar kan bli utsatta eller att det faktist är de som utför övergreppen. Man pratar helt enkelt för lite och för lätt som ämnet.

Sex är inget som kan läras ut som en manual eller en checklista – det är dynamiskt, situationsberoende och bygger på ömsesidig kommunikation och lyhördhet. Att försöka standardisera det inom skola eller hemmet så “alla känner sig trygga” är inga bara omöjligt, det skulle också göra sex mekaniskt och missa poängen helt. Sex handlar mer om samspel än om regler, och att tro att det finns ett ‘rätt sätt’ är både förenklat och lite autistiskt i sitt tänk. Dessutom är det helt okej att sex inte alltid blir som man tänkt sig. Dåliga eller mediokra sexuella upplevelser är en naturlig del av att ha sex – det är så man lär sig vad som funkar och vad som inte gör det.

Sexualundervisningen relaterad till samtycke har jag, av det lilla jag själv sett, varit på tok för simplistisk, verklighetsfrånvänd och ängslig.

Självklart förbereder du inte någon med lite övningar som går ut på att du ska respektera ett nej, inte ha sex med någon som sover eller är aspackad. Med det menar jag inte att det inte finns folk som gör det ändå, men man kan inte utbilda bort empatistörningar.

Nej, de borde jobba extremt mycket mer med gråzoner.

Och då menar jag riktiga gråzoner. Målet bör vara att halva klassen säger att A är rätt och andra halva säger B. Så att man faktiskt kan ha en diskussion. Målet ska inte vara att komma fram till att A är rätt eller att B är rätt, utan att reflektera kring det aktivt.

Något som alltid roat mig lite smått är den här tanken att vissa verkar tro att vi har “löst” en hel uppsjö med sociala problem och att vi inte längre behöver bry oss om dem. Exempelvis runt mitten av 2010-talet var det rätt vanligt att höra folk säga saker i stil med “Kom igen det är 2016, behöver vi verkligen fortfarande prata om det här?” som om vi på något sätt utvecklat ett hivemind under de senaste årtiondena och nått upplysning, och alla nu tänkte likadant och lärt sig samma saker.

Det är ju definitivt lite smått övermodigt att tro att vi på några årtionden skulle ha lyckats övervinna beteenden och synsätt som bygger på tusentals år av nedärvda instinkter och drifter. Som om vi bara kunde knäppa med fingrarna och vipps ändra hela mänsklighetens psyke. Kanske lite smått naivt, men vad vet jag.

De flesta sociala problem som man i dagsläget kämpar med kommer med största sannolikhet minst att ta hundratals år att övervinna. Vägen dit kommer förmodligen vara fylld med både bakslag, framgångar, omvärderingar och motgångar. Mycket som vi idag tar för givet kommer förmodligen behöva omprövas och ifrågasättas, innan man hittar ett sätt som faktiskt fungerar.