La figlia di Beutler, Filippa vicina alla fame: “Il sistema è disumano”

ÅHUS. Dan Beutler tog i september en plötslig paus som assisterande tränare för IFK Kristianstad.

”Familjeskäl”, meddelade klubben.

Nu berättar han om anledningen: dottern Filippa var nära att svälta ihjäl sig.

Hon överlevde men familjen riktar nu skarp kritik mot tvångsvården.

– Systemet är omänskligt. Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att det fortfarande fungerar så här i Sverige 2025, säger Beutler.

När Filippa i somras var hemma mellan de två perioderna med tvångsvård på BUP sov hon och mamma Nina i samma säng.

– Din puls blev ganska snabbt svag när du gick ner i vikt igen så jag låg och höll om din bröstkorg om nätterna för att, inbillade jag mig, vakna om du slutade andas, berättar Nina med en öm blick på sin dotter.

Vi sitter hemma i familjen Beutlers villa i Åhus. Om ett par timmar ska Sverige spela det första av två VM-genrep mot Island i Kristianstad Arena 20 minuter härifrån. Pappa Dan, som är målvaktstränare i liga- och U21-landslaget, ska se matchen på plats.

– Det är första gången jag ser i en match i arenan sedan jag tog pausen i höstas, säger han.

Det var i mitten av september, bara ett par dagar efter ligapremiären, som IFK Kristianstad meddelade att lagets nye assisterande tränare Dan Beutler, som förra säsongen ”bara” varit målvaktstränare i klubben, tog en paus på obestämd tid från handbollen av familjeskäl.

Beutler, tidigare målvakt och nu tränare i IFK Kristianstad.
Beutler, tidigare målvakt och nu tränare i IFK Kristianstad.
Foto: Johan Nilsson/TT
Förra måndagen var han tillbaka på jobbet, fast bara som målvaktstränare numera, och nu vill han och familjen berätta varför han tog en paus: mellandottern Filippa, som fyllde 13 i september, var nära att dö i anorexi.

Framför allt vill de berätta om tvångsvården och den skarpa kritik de har mot den.

– De räddar din kropp men de förstör din själ, säger Filippa.

– Jag vill berätta för att ingen ska behöva känna sig så kränkt som jag gjorde. Jag vill att vuxna ska förstå hur vården faktiskt kan bryta ner, fast den egentligen ska hjälpa. Jag hoppas att min berättelse kan göra skillnad – för de som är sjuka, men också för de som bestämmer hur vården ska fungera.

Sportbladet har haft kontakt med Dan om Filippas anorexi sedan i augusti. Någon dag innan vårt besök hörde han av sig och berättade att dottern nu var beredd att prata om sina upplevelser.

– När vi satt och pratade över köksbordet häromkvällen sa Filippa plötsligt att hon var redo att göra en intervju. Då kände jag bara ”wow”, nu har hon modet och viljan att verkligen börja bearbeta det som hänt, säger han.

Lades in i sex veckor första svängen
Filippas ätstörningar tog fart sommaren 2023 när hennes häst Tingeling blev sjuk och inte orkade ha Filippa i sadeln längre. Den hästtokiga tolvåringen, som är 167 centimeter lång och vägde 46 kilo, ville inte inse att det berodde på att hästen var sjuk.

– Jag tänkte att om jag bara gick ner i vikt så kunde jag rida henne. Om vi inte kunde behålla ett djur för att det var något fel på mig så måste jag göra allt för att ändra på det.

Filippa vägde till slut bara 37 kilo och efter upprepade besök på BUP i Kristianstad fick de på Valborgsmässoafton till slut en remiss till BUP i Malmö, som har Skånes enda tvångsvård för ätstörningar med plats för åtta intagna. Filippa lades in samma kväll.

– Då hon är minderårig får, och ska, en vårdnadshavare vara med hela tiden och bo därinne. Men du lämnar i princip över hela föräldraskapet till en läkare. Man bor i ett rum som är mindre än vad en svensk fängelsecell får vara. Det ska få plats två sängar därinne men det gör det inte så jag sov på en madrass, berättar Nina.

– Det var en massa blodiga fingeravtryck på gardinen. Läskigt, minns Filippa.

Till att börja med handlar det om att ”häva svälten”, som de säger inom vården.

– De flesta som kommer in har ju inte ätit på väldigt länge. Då ska man trycka i sig väldigt mycket mat. Först var det halva portioner de första dagarna och det var som en normalportion för mig, trots att jag är glad för mat. Den fulla portionen bestod av extrema mängder mat. Äter du inte upp så straffas du. Då får du hälla i dig näringsdryck som kunde bestå av mald potatis och kyckling. Det var nog det vidrigaste jag smakat. Om du vägrar det, eller inte får i dig det, så blir det sondmatning, säger pappa Dan och fortsätter:

– Allt därinne är svart eller vitt, väldigt fyrkantigt och man anpassar inte vården till individen efter att man hävt svälten och patienten mår betydligt bättre. Jag upplevde att en del barn till exempel aldrig hade haft smör på mackan i sitt liv. Det hade ingenting med ätstörningen att göra. Men ändå tvingade man dem att äta en smörgås bredd med en hel portionsförpackning margarin. Hela tiden finns det ett underliggande hot om att om du inte gör som de säger så blir det till exempel ingen permission.

Patienterna får hållas kvar i upp till fyra veckor sedan måste man ansöka om en förlängning.

Filippa blev kvar i sex veckor innan hon fick komma hem. Då hade det hunnit bli sommar.

– Men jag visste att jag skulle bli inlagd igen, därför var jag inte glad och kunde ”fira”, säger Filippa.

Varför visste du det?

– För jag ville inte bli frisk.

”Det som försiggår är inte humant”
Det blev en sommar i kaos för familjen. Och det blev inte lättare av att Nina hade brutit benet på försommaren och var sängliggande till en början.

– Jag har aldrig skrikit på Dan så mycket som i somras: ”Dan! Nu sprang hon ut! Dan! Nu gjorde hon det eller det!”, minns Nina med ett litet leende.

Hon ler inte längre när hon berättar att hon fruktade att Filippa hade tagit sitt liv när dottern ännu en gång hade rymt hemifrån, i fruktan för att låsas in i Malmö igen, och man till slut ringde polisen.

– Paniken var obeskrivlig. Jag visste inte om du hade fått med dig hundkopplet. Vi letade och letade, grannarna också, och visste inte vad du kunde ta dig till. Jag var rädd att jag skulle hitta dig hängandes i ett träd. Men så stod du där under en tall.

Trots upplevelserna av tvångsvården under våren körde man ner Filippa till Malmö två gånger om utan att få henne inlagd.

– Man vet inte var man ska ta vägen i det här systemet. Som förälder såg man bara den stora skräcken att Filippa skulle förtvina och gå bort. Då hade man bara Malmö som räddning, säger Dan.

Först vid tredje försöket, i slutet av augusti, fick hon plats sedan Dan burit ut en vilt sparkande dotter till bilen.

– Jag fick ta i för kung och fosterland för att trycka in dig i bilen, säger Dan.

– Vår tanke var att du bara skulle vara inlagd en kort tid, för att få en snabb boost innan du blev utskriven igen och kom hem, säger Nina.

I stället kom Filippa att tvångsvårdas i nio veckor.

– När vi märkte efter bara några veckor att hon hade vänt och var beredd att kämpa för att bli frisk överklagade vi tvångsinläggningen. Men vi fick avslag i förvaltningsrätten sedan en professor i anorexi, som aldrig hade träffat Filippa, sagt sitt efter att ha läst i papperen han hade fått utskrivna från BUP, säger Dan.

Familjen är förstås tacksam över att vården fick Filippa att överleva men man är skarpt kritisk till metoderna som följde efter att man inledningsvis hävt svälten.

– Svensk lag tillåter aldrig att en minderårig går bort i svält och då har de rätten att begå de här övergreppen. Det förstår jag. Men det som försiggår därinne efter att de hävt svälten är inte humant. Vi har hört om så många fall där de tycker exakt likadant som det vi sätter ord på nu, hur oerhört omänskligt det är i det här systemet. De räddar din kropp men förstör din själ. Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att det fortfarande var så här i Sverige 2025, säger Dan.

Sportbladet har framfört familjens kritik mot tvångsvården till Region Skåne. Linda Welin, verksamhetschef för barn- och ungdomspsykiatrin i Region Skåne, svarar övergripande på kritiken via mejl (se längst ner i artikeln).

– Bakom den mycket strukturerade behandlingsregimen ligger omtanke och välmening. Vi kan förstå och beklagar då det inte upplevts så av familjer och patienter, skriver Welin bland annat.

Tillbaka till familjen Beutler i Åhus.

Får man ingen hjälp av till exempel psykologer där inne?

– Det finns ett solitt team där inne med musikterapeut, fysioterapeut, psykolog och kurator men allt det är frivilligt. När allt annat är tvång blir det väldigt svårt att i samma verklighet ha en frivillig samtalskontakt, så Filippa vägrade prata med någon av dem. Där hade vi önskat att man hade byggt ett förtroende för vården med henne från början, redan under svälttiden. Så att det inte bara blev ett motstånd mot vården därefter, säger Nina.

Filippa:

– Jag behövde hjälp att överleva och det fick jag. Men det kändes aldrig som att någon såg mig som en människa utan bara som en patient eller fånge som man skulle kontrollera. Efter varje måltid tvingades jag ligga still med min ångest i en timme. Jag blev fråntagen all värdighet och det som skulle hjälpa mig att må bättre gjorde mig bara sjukare inombords. Läkaren som bestämde allt såg jag knappt till.

Nina:

– Läkarna som fattar beslut som påverkar en hel vecka eller längre för patienten sitter inte med vid måltiderna när ångesten är som värst utan fattar sina beslut efter att bara pratat med personalen eller haft ett patient/läkarsamtal i kanske 15 minuter. Läkarna borde vara mer närvarande och engagerade.

Vad var det svåraste under vårdtiden, Filippa?

– Att någon hela tiden kontrollerade minsta grej man gjorde samtidigt som det kändes som att ingen lyssnade. Jag behandlades som om jag var trotsig när jag egentligen var livrädd.

Först i slutet av oktober kom Filippa hem.

– Till slut så gick det väl upp ett ljus hos dem och de hörsammade vad vi sa. Så plötsligt blev du utskriven, säger Dan.