L’esperto: “Le persone con bambini sono generalmente meno felici”
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/experten-manniskor-med-barn-ar-generellt-mindre-lyckliga
di rawr-xd-xoxo
L’esperto: “Le persone con bambini sono generalmente meno felici”
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/experten-manniskor-med-barn-ar-generellt-mindre-lyckliga
di rawr-xd-xoxo
36 commenti
Detta bekräftar exakt vad jag känt om att skaffa barn, och alla föräldrar jag känner har försökt bevisa mig om motsatsen.
lol, doubt.
Tro fan de. Man gör ju inte mycket annat än att oroa sig
”Och människor som umgås med sina barn har mindre glädje åt det än när de gör många andra saker, som går på bio, **dricker sprit** eller tittar på sport på tv.”
Då tar jag “Saker jag redan visste” på 100, Magnus.
Nu säger jag det som barnfri, men jag tror det är väldigt individuellt. Tror väldigt få ångrar sina barn, även om det säkert finns, och de flesta föräldrar skulle nog tycka att all oro och stress ändå är värt det. Det sagt så hade jag själv inte tyckt de är värt det, jag är för känslig för mer stress och oro. Jag lär vara lyckligare utan barn.
Det finns flera forskningsstudier som pekar på att människor med barn är lyckligare senare i livet än de utan barn.
Självklart kommer många föräldrar med småbarn rapportera om hur tufft det är när man inte sovit på 6 månader.
Däremot kan jag säga, utifrån egna upplevelser som en som inte ville ha barn men skaffade det ändå:
Den totala kärleken och lyckan jag känner för mina barn har jag aldrig kännt någonsin tidigare i mitt liv. När min son kommer springande för att han ser mig. Eller när vi ligger i sängen i tre timmar och bara skrattar en hel lördagsförmiddag. När han lär sig något nytt, eller kämpar för att klara av en uppgift.
Det är ett klassiskt yin yang. Tuffa nätter, tuffa dagar, springa på akuten. Men med välmående känslor på sånna toppar att det hela alltid kommer vara värt det.
Men de verkar känna betydligt mer mening i livet. Lycka kommer och går, men meningsfullhet gör de olyckliga perioderna lättare att ta sig igenom.
lycklig när de flyttat hemifrån
Till er som inte är föräldrar och spekulerar, det första året är faktiskt underbart, bäbisar är magiska. Det är alla åren som kommer efter som är fullständig tortyr och olycka, och det sliter enormt på partnerskapet. Har varit nära på att förlora mitt livs kärlek flera gånger för att vi är så olyckliga som föräldrar. Vi lever på hoppet att vi får ett liv igen när barnen klarar av att vara mer självständiga.
Vilken konstig artikel. Skaffa inte barn och förvänta dig mindre. Varför vill man att detta ska vara narrativet? Vad är syftet med domedagsartiklarna?
Man ska vara orolig om klimatet, krig, ekonomin, hälsan och nu även förväntningar och ambitioner?
Överlag träffar man aldrig någon som ångrar att ha skaffat barn. Har dock träffat många som är 40+ (män o kvinnor) och har inga barn och/eller ingen partner. De tenderar att vara både ganska problematiska människor samt deppiga.
Är inte samhället påväg åt helt fel riktning om vårt biologiska syfte leder till mer olycka?
Säger detta som en 26-årig barnfri man som inte är intresserad av att skaffa barn för tillfället.
Känns som en oerhört skön snubbe det där.
Det är jobbigt mentalt, ekonomiskt och ibland fysiskt att ha barn och jag är ganska glad att vi pratar om det och inte låtsas att det är det bästa som finns på alla sätt. Samtidigt är det inte nödvändigtvis dåligt att ha barn men det finns jobbiga saker och vissa begränsningar som man inte har som singel och barnfri. Det är lite som med ett förhållande, det finns fördelar men också nackdelar och för många vinner fördelarna men för andra nackdelarna. Samma med barn. Däremot tänker jag att många vuxna som inte har barn som tänker att de inte klarar av det fast de faktiskt skulle göra det. Att klara det är inte det svåra egentligen.
Jag är mer en förälder som gillar att vara förälder till äldre barn. Jag gillar barns frågvishet och hur de är roliga och öppna på ett sätt de flesta av oss förlorar med åldern. Jag gillar att hjälpa dem att växa och bli mer och mer kunniga och självständiga. Däremot är jag en betydligt sämre förälder till småbarn och bäbisar. Jag tycker inte det är kul och även om jag kan få dem att överleva och även om det är coolt hur mycket de älskar en så är det mer en transportsträcka för mig. Mina är nu snart 9 och 13 och det är en bra ålder att vara förälder kan jag tycka. Tonåringen är ännu den förståndiga typen och bortsett från några hormonutbrott är hon mer som en gammal tant än någon som kräver väldigt mycket förmaningar och uppfostran. Ibland är hon helt klart både lugnare och mer förståndig än vad jag är. Den yngre är för det mesta också vettig men kan göra de konstigaste saker som att gömma kött i soffan eller liknande. Han måste man vara mer på fötterna med även om man jämför med det andra syskonet i samma ålder. Roligast nu är när de faktiskt samarbetar och bakar eller lagar mat eller liknande grejer och både de själva och vi vuxna kan se hur mycket det faktiskt kan klara av. Jag gillar också alla samtal om livet och hur man ska tänka med kompisar och liknande.
Att vara förälder som uppfostrar barn är som att spela *World of Warcraft* som hobby. Man har en liten figur som man måste lägga tid och pengar på att ta hand om, och även om man får en viss behållning av det så finns det många etapper som inte är roliga alls, och där man kan känna att man ångrar hela grejen.
Skräll.
Jag är mer lycklig nu när jag har barn. Men jag blev ju inte tillfrågad 🙁
Känns ju lite som det där med att skaffa barn har mycket att göra med omgivningen.
Solklart det måste vara tungt om man bor i en tvåa med en halvslö sambo man inte är 100% säker på att man vill leva resten av livet med… samtidigt som andra anhöriga är flera timmar bort så tillgång för enkel avlastning är som helt bortblåsta. Lägg sedan till ett krävande jobb och kanske även en oplanerad graviditet som satt hela livet plus drömmarna på paus. Inte nog för att man snart behöver uppgradera till en trea, så kommer ju dagis bli aktuellt och senare ungens fritidsaktiviteter. Utgifter på utgifter osv. Det blir ju ett extra obetalt heltidsjobb som successivt blir, om man har tur, mindre tidskrävande och förhoppningsvis så har man fortsatt en bra relation till partnern under alla dessa år.
Vill man däremot ha barn och livet i övrigt känns stabilt så är det säkert ett glädjemoment.
Känns däremot som att dagens samhälle inte är välanpassat för att skaffa barn överlag. Många av oss är individualiserade till en extrem nivå, vilket betyder att man lätt blir låst i sin ensamhet. Bostadsmarknaden är inte flexibel nog för att hitta bra boende i rätt prisklass. Jobb kräver ofta betydligt mer än vad som är skäligt om man också ska ta hand en liten parvel när man kommer hem. Inte nog med det är det ju betydligt mer vanligt med osäkra anställningsformer och oplanerade svängningar i ekonomin.
Har ju inte själv några barn, när man är gay så seglar ju ofta det skeppet av sig själv. Jag har däremot haft turen att få ta hand om min systers barn, speciellt efter att hon gick och blev ensamstående. Ångrar inte en enda sekund spenderad på mina systerdöttrar eller nu för tiden mina systerdöttrars barn. Familjelivet ger mig ett syfte med min existens på ett sätt inget annat gjort, men det har ju inte alltid varit så… När man var yngre skulle jag nog tackat nej till att låta mina systerdöttrars ungar bo här när dom veckopendlar(eller bara vill ha en paus).
Förmodligen, och det är en av anledningarna till att jag inte vill ha barn. Min blodsbörda är min att bära.
Det är ju ändå bara engelsmän som vill vara lyckliga.
Är de lika lyckliga när de blir gamla och är helt ensamma på äldreboendet?
Folk som gymmar är generellt mindre lyckliga än de som går på krogen.
Därav måste gå på krogen vara det bättre alternativet.
Låter 100% som bs ärligt talat. Barn är lycka, vilken jäkla lottovinst det är att ha barn.
Tvek. Änna ganska biologiskt, människor brukar gilla att följa det dem är biologiskt programmerade att göra.
Skulle vilja påstå att barnfria känner en lycklighet som bara barnfrian känna medan de med barn kan känna en lycklighet som bara de med barn kan känna.
Och samhället undrar varför barnafödandet går ner.
Att skaffa barn är det värsta och bästa som jag gjort om man säger så.
Kan nog finnas mångas andra skäl bakom också.
Med barn kommer också band till sin partner som inte lätt skakas, även om man inte trivs med varandra. Måttligt kul exempelvis att vara fjättrad till en ort för att mamma ska kunna ha barnen varannan vecka, å inte kunna få kvinnan ur sitt liv ordentligt.
Barnperioden även barn åsido är ekonomiskt ansträngd då folk sitter med mest lån och lägre inkomster än de som är 50-60.
Sedan vill jag påstå att när folk är 75+ så är det rätt tomt att inte ha barn, dock knappast någon garanti att det finns en själ som bryr sig. Många barn till äldre är själviska, uppbundna med annat eller bor för långt bort (vanligt idag) för att finnas där. Rent krasst är det bara hjälp man behöver kan man billigare anlita någon då än betala för vad uppfostran av barn kostar.
En del kanske vill lämna något efter sig men då kan man likväl ha haft en kennel. Oavsett blir allt till damm å aska förr eller senare. Ingen kommer veta vem Mick Jagger var när solen bränt bort jorden (jag hoppas för övrigt Musk tar med sig all tom teknooptimism i graven).
I vissa fall är det bara en partner som vill å den andra e lite så illa tvungen att hänka på, oftast kvinnan som bestämmer skulle jag tro.
Förväntningar i samhället om hur livet borde vara har också sin vikt. Ingen hade varit ledsen över att inte ha ett hus om normen var att bo i ett hål i marken. Barn, gärna två, tillhör någon slags förväntan på livet, precis som att gifta sig eller att ha hälsa. Ingen förväntar sig att få en hjärnblödning å dö när de är 27. En hjärnblödning finns det väl få plus med men att inte ha barn har många fördelar.
Vilken överraskning
Fick barn sent i livet, vid 45…ångrar bara att jag inte gjorde det tidigare. Sådan glädje och livslust det har gett både mig och mina föräldrar. Visst är det segt med VAB och bråk och annat men skulle aldrig någonsin vilja byta det. Finns inget mer glädjande att se min son glad och att få dela tid med honom.
Och efter 40+?
Man lever inte som 20 eller 30 åring hela livet.
Märkt att de som verkar mest olyckliga är kvinnor och män på äldre dagar utan partner och barn eller barnbarn.
Men som vanligt med svt och aftonbladet- skaffa inte barn!
Sen, vi behöver mer importerad arbetskraft. alltid samma visa. men av någon anledning så skadas inte klimatat om folk “flyttar” hit.
Alla mina väninnor från gymnasiet som skaffat barn mår piss och lever konstant i en tornado av stress, sömnbrist, tidsbrist, ekonomisk oro, skam, svek, besvikelser, ensamhet och förakt.
Jag är så glad att jag aldrig haft en ihållande önskan att skaffa barn.
Varför försöker de övertala folk att skaffa MINDRE barn nu? trodde vi hade problem med att vi inte skaffar nog med barn. Vafan vill dom.
Jag ropade ”Hörde du det däääär!!?” Till min fru som fick hoppa tillbaka och kolla igen. Sen va det tyst resten av kvällen 🤣
för mig är första tanken att lycka är svårt att dela på en individuell nivå, men olycka som händer en förälder är alltid multiplicerad med mängden barn du har.
en olycka händer, nu får alla i hemmet sämre. men om du får högre lön eller byte till jobb så är det bra för den personen men kan vara en liten lycka eller inte alls om du måste tex flytta för de som lever i hushållet.
sen har vi det globala läget ekonomiskt och militärt. alla är berörda.
sist är att många vuxna kanske har kunnat ganska snabbt komma tillbaka efter covid, men det har inte den yngre generationen. så det är tyngre för de flesta i skolan och med motivation till plugg. vilket blir en tyngd i hemmet.
Föga förvånande. Forskare har länge konstaterat att frihet är en av de största byggstenarna till ett lyckligt liv.
Problemet är konceptet med kärnfamiljer.
Barnafödandet är redan på bottennivåer, men svensken verkar inte lyckligare för det.