Il 17 giugno 1739, sulla strada di casa dall’impero ottomano, l’inviato svedese e il diplomatico Malcolm Sinclair saranno assassinati in Slesia in Austria da due ufficiali russi, poiché durante il suo viaggio ha anche cercato di spiare la Russia durante la guerra russa-Ooska in corso.

**Mordet**

>År 1737 hade Sinclair skickats som sändebud för att inhämta underrättelser om det rysk-turkiska kriget. I juli 1738 var det dags för en ny, liknande resa. Då var även syftet att försöka ordna en säkrare beskickningsväg till Osmanska riket. Sinclair medförde ett extra exemplar av ett brev som även skickades med annan kurir. Brevet, avsett för de svenska ministrarna i Konstantinopel, gällde förhandlingar med Osmanska riket om en eventuell allians mot Ryssland. Trots att uppdraget omgavs med den största sekretess lyckades den ryske ministern i Stockholm, Bestuzjev, få kännedom om det och vidarebefordrade upplysningar, inklusive ett porträtt av Sinclair till ryska regeringen.

>Sinclairs utresa gick dock bra, han utförde sitt uppdrag och kunde i början av april 1739 lämna Konstantinopel med brev från sultanen, storvesiren och de svenska sändebuden. Han anade att ryssarna kunde vara ute efter honom och färdades med först osmansk, därefter polsk eskort tills han nådde österrikiskt territorium. Nordost om Naumburg i nordvästra Schlesien blev han emellertid den 17 juni ikappriden av två ryska officerare. De ryska militärerna, en kapten Küttler samt en löjtnant Levitskij, tog ifrån Sinclair hans diplomatiska papper, ryckte ut honom ur vagnen samt förde honom avsides till ett skogsbryn där han mördades och plundrades.

>Först fem dagar efter mordet påträffades Sinclairs lik av en herde. Ansiktet var alldeles vanställt – möjligen med flit, för att den döde inte skulle kunna identifieras.

**Efterverkan**

>Hela historien kom fram genom en fransk köpman Couturier, som hade rest i sällskap med Sinclair. Han fördes först till Dresden, där den ryske ministern, von Keyserlingk, en tid höll honom fången. Han frigavs dock snart, erhöll 500 dukater i skadestånd och begav sig till Stockholm för att vittna om vad som skett.

>De uppgifter Couturier lämnade om mordet bekräftade det som den svenska regeringen hade anat: att mordet skedde på uppdrag av den ryska regeringen. Rysslands sändebud i Stockholm hade genast vid Sinclairs avresa från Sverige underrättat sitt hov om ändamålet med hans färd. Sändebudet uppmanade sina överordnade att försöka fånga in Sinclair på vägen för att sedan sprida ut rykten om att han blivit överfallen av stråtrövare. För säkerhets skull hade sändebudet också skickat med ett porträtt på majoren. Det visade sig också att ryske ministerns sekreterare förmått en svensk porträttmålare att kopiera det porträtt av Sinclair som ägdes av dennes regementschef. Detta hade skett under ägarens frånvaro. Genom judar och fattiga polska adelsmän hade ryssarna gjort sig noga underrättade om vilken väg den svenske majoren reste.

>Den ryska regeringen förnekade dock ansvar för dådet i officiella skrivelser till de europeiska hoven. Samtliga ryssar som deltagit i mordet blev skickade till Sibirien. Där hölls de under noggrann bevakning, för att ingen skulle få veta var de befann sig. Men för övrigt behandlades de väl och befordrades dessutom. Huvudmännen i morddramat fick för säkerhets skull byta namn.

>I Sverige väckte dådet en oerhörd förbittring landet runt och ett rysshat som kom att bidraga till 1741 års krig. Stor del i att framkalla dessa känslor hos allmogen hade den av Anders Odel författade Sinclairvisan, som i inte mindre än 95 strofer skildrar hur major Sinclair “på andra sidan” möter Karl XII, redogör för sitt öde och manar svenskarna till hämnd mot Ryssland.

[Källa](https://sv.wikipedia.org/wiki/Malcolm_Sinclair)

…

Der stod en vattenkonst och gret,
Så klara vattnet flödde,
Så var, sad’ gubben, hennes sed,
Sen Carl den Tolfte dödde.

…

Ack ! tänk hvar redlig Svensk uppå
Den herrens svenska hjerta.
Mång’ hjeltes hjerta blifva må
Mot hans en liten ärta.
Ja, tänk uppå, hur’ som han föll,
Och hvem den gerning gjorde,
Samt hur’ han tyst i döden höll,
Hvad sägas just ej borde.

Derför, I hjeltar, som ha mod
Och hjerta uti bröste’,
Ack! hämnen *Malcom Sinclairs* blod,
Som Kuthler mordiskt öste.
För öfrigt är jag städse Er
Tillgifven alla tider,
Och slutar nu, helst som jag ser,
*Vår sol i skuggan skrider.*

Sinclairvisan, 1739, av Anders Odel.