(Scrive da un account Alt perché in precedenza ho ricevuto risposte abbastanza spiacevoli che “non capisco la Svezia” come uno straniero …)
Sono un datore di lavoro ma provengo dai Paesi Bassi. Lì, i sindacati sono in realtà più deboli di qui, ma i loro requisiti sono molto più difficili. I salari del contratto sono aumentati del 5,5 % nel primo trimestre del 2025, il più alto aumento di oltre 40 anni secondo CBS. Qui in Svezia, sembra che tu stia spesso atterrando al 2-4 % e le ultime richieste di LO erano circa il 4,2 % (fonte).
Ciò che mi sorprende di più, tuttavia, è che i sindacati non guidano quasi mai problemi che in molti altri paesi sono visti come ovvi. Nei Paesi Bassi, cose come la legge part-time, le sovvenzioni educative annuali (ad es. 10-50 K) e il risarcimento del chilometraggio sono regolamentate azionaria o contrattuale. Qui sembra interamente all’altezza del datore di lavoro e può essere cambiato da un giorno all’altro. Quando Klarna ha recentemente costretto tutti a tornare in ufficio tre giorni alla settimana, mi è sembrato un chiaro esempio, in diversi paesi sarebbe stato considerato come un “diritto acquisito” e richiedeva una negoziazione.
Capisco che siamo in una recessione, ma ciò non spiega perché così tante condizioni di lavoro di base non sono nemmeno all’ordine del giorno. Come datore di lavoro, seguiamo le regole del nostro ufficio principale olandese e non possiamo semplicemente ritirare tali cose, è protetto in termini di contratto. In Svezia, il sindacato sembra fungere principalmente da consulenza legale, non come motore per migliorare le condizioni.
È semplicemente il modello svedese per mantenere bassi i requisiti per proteggere la competitività? O i compartimenti sono troppo attenti? Ti piacerebbe vedere requisiti più difficili anche se può comportare conflitti o scioperi?
Är facket för svagt i Sverige?
byu/Outrageous_Win4947 insweden
di Outrageous_Win4947
29 commenti
Facken här är mer intresserade av sin existens, Mata Socialdemokraterna med pengar och bibehålla sin särställning.
Sverige skulle må bra av att få en utförlig arbetslagstiftning på plats som i stort ersätter kollektivavtalen.
Ja, facken är för svaga och för mesiga. Förhållandena på arbetsmarknaden har (för arbetstagare) successivt försämrats senaste 15 åren, vi går alltså i motsatt riktning mot vad vi borde göra. Vissa branscher är hårdare drabbade än andra dock, så en del märker inte alls av det eller ens förstår det.
Facken är idag mest till för att berika fackpamparna. Det är tragiskt, det är många uppoffringar över åren som har lett fram till de rättigheter vi har idag, och facken bara ignorerar det.
Ja, facken har blivit för svaga/mesiga i Sverige.
>När Klarna nyligen tvingade alla tillbaka till kontoret tre dagar i veckan kändes det som ett tydligt exempel, i flera länder skulle det räknas som ett ”förvärvat rättighet” och kräva förhandling.
Kontorsnärvaro är mig veterligen helt enkelt en försäkringsfråga. Hos oss gäller att för att företagsförsäkringen ska gälla så ska du ha minst 50% närvaro på din arbetsplats. Varierar säkert från arbetsgivare till arbetsgivare och mellan olika försäkringsgivare.
Men facken har ju varit inne och förhandlat ganska hårt under årets kollektivavtalsupphandlingar vad jag hört och läst. Däremot är de väl inte lika starka lokalt, och det tror jag beror på att folk inte fattar att fackklubbarna är medlemsdrivna och inte en organisation som magiskt ska lösa saker åt anställda. Man måste engagera sig i de frågor man tycker bör förändras.
Beror säkerligen också på vilken bransch och fack man tillhör.
De är duktiga på att ta betalt av sina medlemmar iaf…
Jag skulle säga att facken fortfarande är starka, men de är fega och lata.
Jämför facken med alla arbetsgivarorganisationerna som finns. De driver projekt och lobbyar för politiker för att få igenom sina idéer.
Jag tror den stora skillnaden är att om en arbetsgivarorganisation förlorar en medlem så kan det kännas rätt ordentligt. Men om ett fackförbund förlorar en medlem så… 😐
Jag är bara perifert insatt så jag missar säkert många viktiga punkter och har säkert fel på många andra, men min personliga tolkning är att facken var lite för starka och framgångsrika för sitt eget bästa på 70-talet. Detta ledde iofs till höga nominella löneökningar under 70-80-talen, men orsakade samtidigt hög inflation och låga/obefintliga reala löneökningar samt försämrad internationell konkurrens för svenska företag (därutöver spelade även oljekrisen och rent politiska initiativ som löntagarfonder såklart roll).
Införandet av det s.k. märket/industrimärket (för att inte upprepa de galloperande löneökningarna) och fredsplikten (att inte inleda stridsåtgärder under tiden avtal gäller) har medfört stabilare och mer förutsebara förhållanden för alla parter, men har också gjort facken mer tandlösa (i vart fall tillsynes).
Vad kul att det låter som att du är positivt inställd till facket.
Hade en chef från Nederländerna som vägrade fatta att föräldraledighet är en grej i Sverige.
Det är stor skillnad mellan olika fackförbund, men många av de större tycks helt ha tappat kampviljan.
Sedan sitter väl en del också på dubbla stolar, Unionen som exempel hade i alla fall tidigare ett stort aktieinnehav i diverse bemanningsföretag, vilket är en intressekonflikt som heter duga.
Vill man ha ett stridbart fack som inte är direkt knutet till en specifik bransch så är det väl framförallt SAC som är aktuella.
Vet inte hur det är i Nederländerna men här i Sverige är arbetslösheten väldigt hög så facken kanske är försiktiga för att de inte vill öka på den ytterligare.
Upplevelsen verkar vara att facken är svaga i Sverige, svagare än de har varit tidigare, att de är självtjänande och fulla av byråkrati som stjälper mer än de hjälper. Och om vi förutsätter att det är sant, så kommer det bli färre medlemmar för vilken arbetare vill använda en del av sin lön för att betala mjäkiga och självtjänande organisationer?
En misstro mot facken blir således en självuppfyllande profetia, och det är möjligt att flera av fackens arbetare har tappat bollen när det gäller solidaritet. Men för att blanda in min egna åsikt så är facken och solidaritet med andra arbetare det viktigaste vi har.
Ifrågasätta facken ska man göra såklart, men som arbetare ska man ändå vara medlem. Och det är just för att ju fler medlemmar facken har, desto bättre blir det för alla arbetare i Sverige. Är man som arbetare missnöjd med sitt fack så behöver man själv engagera sig mer, men att inte vara medlem ska inte vara rätt väg att gå om man värnar om sin egen rätt som arbetare.
Facken är väldigt nöjda med sig själva och saknar ambitioner eller mål. De förvaltar status quo mer eller mindre.
Många fackförbund ses som starka för att deras strejkkassa är enorm och har en “orättvis” fördel i en konflikt (ja, högern vill begränsa). Men hur har strejkkassorna växt sig så stora? För att man har vilt ner sig till att hålla med om att inga konflikter är bra för arbetsmarknaden (och/eller är ett tecken på att allt är frid och fröjd).
Facken är mer av en social klubb. Dom har tidningar och bjuder på tårta ibland. Sen har dom en massa rabatter på olika saker. Men dom undviker helst konflikt för det blir så otrevligt. Jag är endast med i facket för inkomstförsäkringens skull. Annars har dom hittils varit värdelösa. I alla fall Unionen.
Facken är inte svaga i en internationell jämförelse, men ja, de är väldigt försiktiga och driver frågor som jag inte tror egentligen är högsta prioritet för medlemmarna. Varför det har blivit så vet jag dock ej.
Jag vill påstå att facken lokalt är svaga men centralt rätt starka även om många åker gräddmacka på IF metall sett till löneförhandling.
Sen vill jag också påstå att en anledning till att facken lokalt är svaga är för att engagemanget bland medlemmarna är lågt. Tyvärr är det ofta “gamla gardet” som utgör klubben, de yngre generationerna ser oftast facket som en ovärd eller onödig utgift, speciellt i lågmarginalbranscherna, men det är deras bristande engagemang som gör att lokala klubbarna blir svaga; de har inte medlemmarna bakom sig.
Jag tror att om fler medlemmar var aktiva, villiga att vara aktiva, och såg till att kommunicera med sin lokala klubb så hade de haft ett mycket mer insatt och starkare fack.
Måste hålla med.
Jag kommer från Irland (förlåt min konstig svenska) och har jobbat som lärare här i Sverige i mer än tio år. Facket är värdelöst när det gäller lönerna. Varje gång de kommer ut med något nytt kring lönen är det bara att läraren och arbetsgivaren ska “komma överens”. Jag har fått nog av betala facket bara så att jag och arbetsgivaren ska “komma överens” igen och igen.
Det finns en stor lärarbrist i Sverige. Just nu byter jag branschen för jag vill inte det här längre. Men när jag slutade var min lön lite under 41,000kr i månaden. Ungefär medellönen för en lärare i Sverige.
Om jag flyttade tillbaka till Irland skulle det vara €5,219 (57,000kr) med min erfarenhet. Inga förhandlingar. Ingen “komma överens”. Det är bara det. Lärarfacken är så starka där och de vet det. De kan få landet att stanna upp och har gjort det. Inte ofta. Kanske tre gånger i hela mitt liv. Det är inte anarki med strikes varje år. Men det har hänt. Och därför är lönerna så bra som det är. Det finns mycket som är fortfarande dåligt med att jobba som lärare i både Sverige och Irland. Men att ha en bra lön gör allt lite enklare och facket här i Sverige måste göra mer för att fixa det.
Klarna drivs av företagare med ett brinnande hat för facket och företagskulturen bland programmerare i allmänhet och Klarna i synnerhet är att facket är töntigt och dyrt sosseri.
Systemutvecklare älskar att ta sin arbetsgivares sida i fackliga konflikter, och att jobba mer på kontoret är bara en bonus för dem.
Unionen är det största av våra högerlutande fackförbund i Sverige. De kommer inte kämpa hårt för arbetarna.
Sämst av alla facken borde nog vara Kommunal. Studerar och jobbar hemtjänst nu, från att tidigare haft unionen är det en massiv skillnad.
Facket är sina medlemmar och i Sverige är det, anekdotiskt från min sida, svårt att engagera medlemmarna i det fackliga. Det är väldigt många som tror att facket bara behöver vifta på en trollstav för att lösa en konflikt med arbetsgivare.
Det är lätt att tro att skillnaden beror på fackets styrka, men den stora frågan är egentligen Sveriges BNP-utveckling. Löner bestäms i grunden av produktivitet och ekonomisk tillväxt. Om BNP per capita står still kommer det inte spela någon roll hur hårt facken driver på – utrymmet för reallöneökningar finns helt enkelt inte.
Sverige är inte längre särskilt innovativt i global jämförelse, och mycket av det vi producerar kan göras billigare i andra länder. När innovation faktiskt sker här beskattas och regleras den ofta tills företagen flyttar vidare till USA eller Kina. Resultatet är stagnerande tillväxt.
BNP fungerar som vår “score” i ekonomispelet mot alla andra länder.
De som växer snabbare får högre löner och starkare köpkraft. De som halkar efter får stagnerande eller fallande reallöner.
Därför är det missvisande att lägga hela skulden på facket: det finns helt enkelt inte så mycket att förhandla om när den ekonomiska kakan inte växer.
Sen finns det fack som är riktigt jävla skit, det finns fackliga representanter som är riktigt jävla bra på riktigt jävla dåliga fack. Det finns fack som är riktigt jävla bra och det finns dåliga representater på riktigt jävla bra fack.
Alla fack är inte socialdemokratiska heller. Folk verkar tro att S sitter i en kälke och har ett spann med fack framför sig.
Ännu en nidbild från högern som såklart jättegärna skulle se att facken försvann och det är upp till fabrikörn att själv avgöra vad herr Andersson skall tjäna hur länga han skall jobba och hur fort man kan göra sig av med herr Andersson om han inte håller käften och suger fabrikörens kuk.
Nej, facken har särlagstiftning som ställer dem över avtalsrätten och har ALLDELES för mycket att säga till om i förhållande till medlemstal.
Jag hoppas Tesla blir spiken i kistan för eländet så vi kan börja om på ny kula.
Jo. Facken här är för goda vänner med företagen skulle jag säga.
Jag är förtroendevald lokalt, och vi har inte så mycket att säga till om, men ändå tycker jag vi är för snälla. Till exempel hade vi en inledande MBL-förhandling nyligen, där vi från facken satt kvar efteråt för att snacka igenom vad som föreslagits. De andra tog upp en massa saker och menade att “vi behöver berätta för HR att de borde förvänta sig frågor om detta”, jag blev sur och sa ifrån, det är deras jobb att svara på frågor och därmed också att förbereda sig för vilka frågor som kan komma. Vi ska inte hjälpa företaget att släta över organisationsförändringar eller “gjuta vatten på vågorna” utan vi ska se till våra medlemmars bästa, inget annat.
Det betyder självklart att företagets fortlevnad är viktigt, vi borde inte tvinga dem att typ behålla personal som verkligen sänker företaget eller något åt det hållet, och på samma sätt borde vi inte försöka behålla all personal om företaget går dåligt utan det är bättre att de som är kvar får löneökningar som är ok och övriga kan hitta jobb på företag som är mer livskraftiga. Men det betyder inte att vi ska hjälpa dem att genomföra försämringar utan kritik, eller att vi ska ta på oss att förklara företagets beslut eller resonemang för de anställda som drabbas.
Ett problem på högre nivå är ju att vi är så himla rädda för inflation och att facken, eller egentligen alla anställda, är de som ska hållas tillbaka för att (kanske, kanske inte) avhjälpa inflationen. Jag förstår ju att företagen gärna vill det, och politiker på högersidan, men varför facken går med på det förstår jag inte. Vi är konflikträdda på en högre nivå skulle jag säga. “Vi kan ju inte kräva löneökningar som motsvarar ens hälften av inflationen, för då kanske inflationen sticker iväg mer och då får vi inte fredsplikt etc.”.
Solklart ja på det
Kan säga att Hotel och Resturang facket ialf hjälpte mig och andra väldigt mycket när våran chef hade fuskat me löner och annat när kedjan gick i konka för några år sedan. Utan dom så skulle vi inte fått tillbaka de vi skulle ha fått.
De verkar blivit svagare. Är det pågrund av attitydförändring från facken, eller beror det på att färre människor går med?
Många jag pratar med förstår inte alls att rättigheterna och förmånerna vi tar för givet idag kommer från att facken kämpande för dem för ett par generationer sedan.
Hela den svenska föreningsrörelsen är svag. Vi brukade vara ett folk som engagerade oss, såväl i idrottsföreningar och grannsamverkan och fackföreningar. Dagens svenskar gör inte det. Folk pallar inte gå på möten och engagera sig.
Om vi bara tar de lokala facken jag är och har varit med i så är vi mesiga för vi vet att om vi trycker på för hårt så kommer arbetsgivaren se igenom vår bluff för vi har blivit mycket svagare och har många previliger som är kvar ifrån en tid då vi hade fler medlemmar, många tycker det inte är värt att gå med i facket och de gör att vi kan göra mindre det blir liksom en ond cirkel.
Vi har av historiska ankedningar byggt ihop fackföreningarörelsen men politiken dvs främst Socialdemokraterna. Historiskt så var detta en enorm styrka eftersom man gemensamt kunde driva ett förändringsarbete. Nu när politiken blivit försiktigare och det främsta målet regeringsmakten så fackföreningarna också fastnat i att man imaka sitta still i båten.
I en situation där nästan alla företag är kollektivavtalsanslutna så har facket en stor makt men de tvekar att använda den.
När jag har sagt det så ska jag dock också säga att min största konflikt med facket som arbetsgivare var när vi kraftigt ville höja en persons lön och fackförbundet vägrade eftersom det skulle orsaka löneglidning. Personen i fråga var underbetald jämfört med senare anställda och presterade avsevärt bättre.
Oftast har jag istället haft ett bra samarbete och vi har från olika vinklar drivit frågor gentemot tex utländska ägarbolag.