Il rifugiato siriano preserva il patrimonio culturale svedese

“Sten- och bildhuggaren Paulos Aiman Esber flydde krigets Syrien och tog med sig en uråldrig hantverkstradition. Nu bevarar han det svenska kulturarvet och tycker att det känns bra att ge tillbaka något till landet som gav honom och hans familj en framtid.

Paulos Aiman Esber för omsorgsfullt in kilar mellan stenblocken. Sedan tar han remmarna från kranbilens lyftanordning och lägger dem på plats i det lilla mellanrummet som skapats.
Några minuter senare svävar den drygt 1,5 ton tunga övre delen av Alströmers över 200 år gamla obelisk högt uppe i luften.
Friherren Claes Alströmer, son till Jonas Alströmer, mannen som gjorde potatisen populär i Sverige, var en industriman och mecenat som på 1770-talet lät bekosta vägen mellan Lerum och Jonsered. Som tack fick han inte bara ge namn åt Alströmerska vägen, han fick också en inskription i berget.
Men det berättas att när Gustav III var på resa i området tyckte kungen att en inskription var ett alltför blygsamt sätt att hedra välgöraren på och beordrade att även en obelisk skulle uppföras. Kungen blev skjuten på maskeradbalen 1792 och fick aldrig se monumentet, som stod klart först 1815.
Med åren har den tredelade obelisken, hög som ett stavhopp av Armand Duplantis, blivit sprucken, sliten och behöver omvårdnad.

Nils Klahr, som är en av få som arbetar med stenkonservering i Sverige, berättar att han fick en fråga från Trafikverket och han i sin tur visste vem han skulle kontakta för jobbet.
Och här korsas Alströmerska vägen, som sedan länge döpts om till Jonseredsvägen, med den spännande väg som Paulos Aiman Esber tagit genom livet.
När kranbilsföraren Jens Johansson med hjälp av en joystick och små rörelser även lyft bort mellandelen av obelisken berättar Esber att han efter många års arbete med sten är van vid tunga och spektakulära lyft.
– Jag har gjort granitjobb på över tio ton och även arbetat med is, Det gäller att planera väl. Man lyfter inte med musklerna, man lyfter med hjärnan, säger han.
”Minnesvård beslutad av Gustav III upprest av Carl XIII MDCCCXV (1815) åt frih. Claes Alströmer på vars bekostnad denna allmänna väg blivit anlagd.”
Så lyder inskriptionen på den nedersta stenen. För att den inte ska falla i bitar lindar Paulos Aiman Esber tillsammans med hustrun Nooha in den i något som ser ut som tjock plastfolie. Sedan fraktas alla tre blocken med lastbil till Uddevalla.
Traditionen av stenhuggeri är på utdöende i Sverige, men det finns en syrisk flykting som är beredd att hjälpa till med att bevara vårt kulturhistoriska arv.

Esber växte upp i en stenhuggarsläkt i Syrien och flera av hans bröder och farbröder är verksamma inom yrket i länder runt om i världen. Redan som barn började han lära sig yrket med sin farfar som mentor, Han vidareutbildade sig till bildhuggare och fick senare arbete i Libanon och Grekland, där han varit med och renoverat både kloster och regeringsbyggnader.
Han utbildade sig också inom teologi för att med fokus på arkitektur och ikonografi få en ökad förståelse för hur man bygger och hugger i sten. Han förklarar varför material är så fascinerande att arbeta med.
– Det som man gör med sten är bestående. När man jobbar med sten lever det kvar och blir en del av historien. Det finns många sätt att bevara historien, men det är inte på grund av böcker som vi känner de äldsta civilisationerna, säger han.
I dag är Paulos Aiman Esber också verksam som präst i Heliga Teofania församling i Uddevalla.
Tanken var att han och hustrun skulle återvända från Grekland till Syrien 2013, men de blev avrådda när kriget kom och Nooah var höggravid. De tänkte ta sig till Tyskland eller Norge, men det blev Sverige och bara några veckor senare föddes sonen Stefan på lasarettet i Skövde.
Han berättar om den dramatiska tiden runt födseln och hur han var beredd att betala för förlossningen med guldringar som man hade med sig, men att handläggaren på Migrationsverket förklarade att han inte behövde oroa sig kostnaden. Han kände stor tacksamhet och insåg att det här var ett land han ville stanna i.

På arbetsförmedlingen frågade man honom vad han jobbat med.
– När jag svarade sten sade hon att det nog blir svårt att hitta ett sådant jobb i Sverige och att det vore bra om jag hittade ett yrke för att klara mig i Sverige, berättar Paulos Aiman Esber.
I stället startade han sitt företag, som fick namnet Stefan stenhuggeri efter sonen. Uppdragen har inte låtit vänta på sig.
Några veckor efter det spektakulära lyftet vid Jonseredsvägen besöker DN verkstaden i industriområdet Lillesjö utanför Uddevalla.
Utanför lokalen står gjutna kopior av detaljer som använts vid renoveringen av Luleå domkyrka. Paulos Aiman Esber var också ansvarig för de två nya lejonen, som vaktar ingången till Röhsska museet i Göteborg. De gamla var gjutna i en gipsbaserad massa och ett av dem blev skadat när det fick en byggnadsställning över sig. Han högg ut nya i bohusgranit och beskriver det som ett mycket spännande projekt, där han använde sig av en 2 500 år gammal teknik.
Från en hylla i verkstaden plockar han ner en pointing machine. Med hjälp av den ställer man in punkter på originalet, som sedan överförs till det enorma stenblocket. Jobbet med hammare och mejsel tog honom mer än 700 arbetstimmar.

De tre stenblocken i Claes Alströmers obelisk ligger uppradade utanför verkstaden. 200 år av fukt har gjort att dubben av armeringsjärn inne i stenen drabbats av korrosion och utvidgats och skapat sprickor. Dessutom har eld har skadat fundamentet.
– Stenen var mycket sprucken och några sprickor har tidigare lagats med ren cement, vilket över tid skapat ännu större sprickor. Nu har vi rensat dem från smuts och sedan limmat med cement och några av de små sprickorna med stenlim. Alla större fragment har dubbats med rostfritt, syrafast stål. Nu kommer den inte att spricka.
Familjen har under åren i Sverige utökats med döttrarna Maria och Josefin. Sonen Stefan, som fyllt tolv år, har den här dagen fått följa med pappa till jobbet. Kanske går konsten att hugga i sten i arv i ytterligare en generation. Just nu har Stefan fullt upp med skola, med att spela saxofon och med att vara mittfältare i Oddevolds pojklag.
När sommaren går mot sitt slut är Paulos Aiman Esber färdig och obelisken transporteras tillbaka till Jonseredsvägen, där Jens Johansson åter står beredd med sin kranbil. Arbetet med att montera stenblocken kräver noggrannhet och precision.
Tillsammans med Nils Klahr kliver Esber upp på byggställningen och ser till att de tre stenarna hamnar exakt i rätt läge. Snart är monumentet åter på plats och kan beskådas av förbipasserande. Ja, även den som åker tåg mellan Göteborg och Stockholm kan få en hastig skymt.

Stenhuggaren från Syrien pustar ut. Han tror att Gustav III hade varit nöjd och att det kommer att gå längre än 200 år innan man behöver renovera den nästa gång, mycket längre. Genom att stenarna är separerade, men hålls samman men hjälp av vertikala rostfria dubbar kommer monumentet att klara vibrationer bättre.
– Jag är stolt över vårt arbete och jag är glad över att vi kunnat ta med en tradition och ge tillbaka det här landet som ett stort tack.
Samtidigt har Nils Klahr renoverat inskriptionen i berget och sett till att den blir mer synlig för allmänheten. Det har han redan fått bevis för.
– Det var en man som sade att han cyklat förbi här varje dag, men att han aldrig sett inskriptionen förut, säger Klahr.”

Fan vad fint! 💚