60 persone si sono liberate dell’ADHD o dell’autismo – Marcus ora è senza diagnosi (dn.se)

Antalet adhd-diagnoser har ökat kraftigt de senaste åren. Men psykiatrin möter också en ny grupp patienter: Unga vuxna som vänder sig till vården för att de vill bli av med en diagnos.

I snitt en gång i veckan blev Region Skåne kontaktade av personer som ville göra en omdiagnostisering. Det är egentligen ingenting som erbjuds, per automatik, men på Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) i Skåne fattades beslut om ett tidsbegränsat projekt.

DN besökte mottagningen när verksamheten nyligen hade startat, sommaren 2023. När projektet nu avslutas, 1,5 år senare, har de tagit emot 72 personer. Av dem har 60 fått sin adhd- eller autismdiagnos borttagen.

Sophia Eberhard, specialist i barnpsykiatri och vuxenpsykiatri och chefsöverläkare på BUP i Skåne, som har lett projektet beskriver gruppen som ”ganska högfungerande”.

– De allra flesta har en god funktion och går antingen i skola, studerar eller har ett arbete. De har en fungerande ekonomi, bostad och sociala kontakter, säger hon.

Genomsnittsåldern för projektets deltagare är 21–22 år varav de flesta fick sin diagnos i mellanstadieåldern. För att få komma till mottagningen krävdes att man inte medicinerat eller fått annan behandling för diagnosen under de senaste åren.

När Marcus Siding var 12 år fick han diagnosen adhd. Åtta år senare var han en av de första att få den borttagen på mottagningen i Malmö. Då beskrev han det som att han var glad, men inte det minsta förvånad, över resultatet.

Två år senare är han fortfarande nöjd med att ha gjort omprövningen.

– Jag hade under lång tid misstänkt att jag inte hade adhd, så att få det bekräftat var väldigt skönt att höra, säger han.

De koncentrationsproblem han upplevde i grundskolan tror han nu, när han i vuxen ålder ser tillbaka, handlade om mognad. Under gymnasieåren klarade han studierna utan anpassningar och stöd, vilket han inte heller behövt senare. Därför har avdiagnostiseringen inte inneburit någon omvälvande förändring för hans del, men den bekräftade hans egen känsla.

– Jag hade faktiskt rätt, jag vet lite mer om mig själv och har nog blivit lite mer självsäker.

Det här känns ju så väldigt märkligt.
Man föds med adhd/autism/audhd det är ingenting som försvinner. Där kan vara perioder när det går bättre eller sämre. Allt i DSM-V handlar om funktionsnedsättningar, och oftast för att ens få en utredning måste där vara så mycket att personen knappt kan fungera själv och det stör vardagen så mycket. Det finns människor som är “högfungerande” / har lågt stödbehov men fortfarande har diagnosen.
Artikeln anser jag är missvisande.

Förstår inte varför man skulle vilja avskriva sig diagnosen. Man måste inte använda den hjälp som diagnosen ger en rätt till att få. Jag har en autismdiagnos, men jag har aldrig behövt använda den till något formellt förutom precis i början av mitt förra jobb för att få lönebidrag.

Jag hoppas att dessa inte gör det för att de skäms för att de har autism och ADHD. Det känns lite som det kan vara det inblandat, däremot kan ju ADHD ”växa bort” har jag fått för mig.

Men i varje fall så fick jag diagnosen utvecklingsstörd som barn trots jag långt ifrån är det. Det är ju inte bara dåligt att dessa finns.

Jag förstår dem. För vissa känns det där mer som ett stigma än en hjälp med en diagnos.