La paura rende il dibattito sull’Ucraina pericoloso e stupido

# Rädsla gör debatten om Ukraina farlig och dum

# Journalistiken har blivit en del av krigsapparaten

**Det talas nu** om hur medier inte bara återger verkligheten utan formar den. Det är en nödvändig diskussion – inte minst i tider av krig. Rapporteringen om [Ukraina](https://www.aftonbladet.se/tagg/ukraina) illustrerar detta med obehaglig tydlighet.

Både rapporteringen och samtalen om kriget fastnar i en moralisk dikotomi. Institutioner som bör väga och granska – medier, akademi, opposition – valde att snabbt sluta leden. Känslomässiga angrepp på etablerad forskning kom att ersätta sakliga resonemang.

När jag gav uttryck för analyser hämtade från en av de främsta inriktningarna i internationell konfliktforskning reducerades jag i ledartexter och av krönikörer till[ ”kålsuparteoretiker”](https://www.sydsvenskan.se/kultur/kalsuparteoretikerna-vill-belona-putin-for-massmorden/),[ ”USA-hatare” ](https://www.expressen.se/ledare/linda-jerneck/usa-hatet-gor-forskaren–blind-for-rysslands-brott/)och[ ”nyttig idiot”](https://www.hn.se/asikter/ledare/hallandsk-fredsduva-eller-nyttig-idiot.c40ec0f7-abaa-4163-8852-05e864c980df). Mina analyser beskylldes för att vara ”ohederliga” och ”kväljande”. Liknande skulle aldrig vara tänkbart i någon ansedd amerikansk tidning, men i svensk media fick det definiera tonen i vår tids mest allvarsamma stund.

I artikel efter artikel blandades min och andras forskning ihop med[ fredsaktivism och naivitet](https://www.blt.se/ledare/nej-ukrainakriget-behover-inte-kompliceras/). Med det förlorade vi inte bara anständigheten i debatten, utan också den intellektuella ordning som ska skilja kunskap från tyckande. Jag är till att börja med varken pacifist eller vänster – utan realist. När denna grundläggande skillnad inte förstås blir meningsfull debatt omöjlig. När osaklighet belönas, forskningsbaserade analyser misstänkliggörs och de som tänker annorlunda hängs ut innebär det en offentlig bestraffning som leder till självcensur. Signalen blir tydlig: anpassa dig eller tystna.

**Personligen gick jag** över en natt från att vara en av Sveriges mest anlitade [USA](https://www.aftonbladet.se/tagg/usa)-experter till att i praktiken utestängas från det offentliga samtalet. Bibliotek och bildningsförbund vågade inte bjuda in mig, forskningssamarbeten avvecklades och personer vill än i dag inte medverka i panelsamtal eller studiosamtal om jag deltar. Men problemet handlar inte om mig utan om vad som sker med ett samhälle när rädsla och konformitet blir vår intellektuella valuta – när social lydnad gör tänkandet till ett risktagande.

När skräniga röster fritt får göra om forskares analyser till Putinpropaganda följer samhällsjournalistiken med och väljer ängsligt experter som inte kan kritiseras. Allt som avviker blir samtidigt så apart att det blir obegripligt. Vi vet en hel del om dessa processer.

Forskningen om medier i krig förklarar de mekanismer som styr i tider av säkerhetspolitisk kris. I *When the Press Fails* (Bennett, Lawrence & Livingston, 2007) visas hur journalistiken gång på gång misslyckats. Inte för att den är svag utan för att den är inbäddad i samma maktstruktur som den ska granska. När politiska eliter står enade i säkerhetsfrågor reproducerar medierna deras världsbild. Det kallas *indexing*: nyhetsagendan begränsas till vad som ryms inom den politiska elitens ramar. Kritiska röster hamnar utanför och medierna blir förstärkare av maktens narrativ.

Fler och tyngre vapen har hjälpt i början av kriget vilket så klart gör att man mycket väl tror att det kan lyckas igen, sedan är det en fråga om västvärlden kommer att kunna skicka något mer som kan ge stor påverkan eller ej

Sedan så är förhandlingar inte genomförbara som det ser ut eftersom Ryssland vägrar gå med på allt förutom nästan kapitulation

Sedan så betyder förhandlingar med Ryssland ingenting längre och det är sedan 2008 tydligt att de endast bryter kontrakt, kraftsamlar för att sedan anfalla igen

I Ukrainas fall så var det Krim 2014 och Donbass alldeles tätt inpå, för att inte tala om 1994 budapestuppgöreslsen som Ryssland hadde Skriv under i utbyte mot kärnvapen som befann sig på ukrainskt territorium i utbyte mot att aldrig anfalla Ukraina

Hur många ukrainare är man beredd att offra? Inte fler än vilka kommer dö om Ryssland får som de vill

Har fortfarande inte hört någon tv-general förklara hur och när Ukraina ska vinna detta krig. Bara detta visar hur allt kommer sluta.

>I Agendas specialsändning i augusti 2024 krävde jag svar från de nordiska utrikesministrarna på hur ”seger” skulle uppnås med fler och tyngre vapen eftersom erfarenheterna från exempelvis Afghanistan och Irak visar hur sådana löften bygger på illusioner som slutar i nederlag. Ingen behövde svara.

Nu kanske nyansen försvinner när hon summerar så men ser inte hur hon kan nå den slutsatsen. I både Afghanistan och Irak så vann tunga/bättre vapen det konventionella kriget enkelt. Om kriget i Ukraina skulle resulterat i det så skulle det varit ett jättebra resultat. Eller menar hon att Ukraina inte behöver det för att de kommer vinna oavsett trots Ryssland har fler och tyngre vapen (om vi tittar på Afghanistan och Irak).

Jag har aldrig trott att Ukraina kan vinna helt utan förluster av land. Ryssland är mycket större, kan inte isoleras helt och det framställs som nästan ett inbördeskrig/försvar internt.

Men Ryssland måste ändå tvingas att gå ifrån vissa av sina krav där Ukraina skulle försvagas på alla sätt och där nästa krig för att avsluta det om 10 år skulle kunna ta 3 dagar som det var tänkt. Jag tror inte de har varit i den positionen att gå med på det än; inte ens när de var tvungna att retirera och förlorade massa mark de tog snabbt.