Maria ha trovato il suo primo lavoro a 39 anni: “Probabilmente oggi non sarebbe viva altrimenti”

Om de får 20,000 i månaden i bidrag och måste lägga till typ 5,000 själva för 25k i lön, och inte får ihop det, tror jag tyvärr inte att det är ett livskraftigt cafe.

Är de någorlunda välskötta borde det gå att få det att fungera

Tycker vi borde komma ihåg att välfärdssamhället behövs för att ha en värdig lägsta nivå. Vi behöver inte ett samhälle där man måste välja mellan att vara framgångsrik eller dö.

Inte alla bolag behöver bli unicorns i sitt fält, vissa behöver bara servera kaffe och skapa en trygg plats/stund för människor.

Länder är inte bolag.

Hur är det med Samhall? Erbjuder inte de arbete för såna som henne?  Jag trodde det var hela syftet med Samhall

Jag har väldigt delade känslor kring det här.

Å ena sidan tror jag starkt på att samhället mår bättre av en hög “lägstanivå” i livet. Att folk har något meningsfullt att göra, får känna sig behövda och får ta ansvar. Ur det perspektivet är det ju fantastiskt att Maria fått ett jobb och att hon själv upplever att det i princip räddat hennes liv. Färre människor i långvarig passivitet, mer delaktighet, mindre uppgivenhet gynnar alla, inte bara individen.

Samtidigt ogillar jag vissa delar av det här systemet. Det känns konstigt att staten ska ge stora bidrag till privata, vinstdrivande företag som i vissa fall verkar ha gjort det till sin affärsmodell att leva på subventionerad arbetskraft. I just det här fallet fungerar ju inte ens företaget, trots upp till 20 000 kr i månaden per anställd i stöd. Om man inte får ihop sin verksamhet ens med den nivån av subvention är det svårt att inte undra om affärsmodellen över huvud taget håller. Är det verkligen rimligt att staten ska hålla sådana bolag under armarna? Jag tycker att själva idén med företaget måste kunna stå någorlunda på egna ben för att ha långsiktig mening. Annars blir risken att vi skapar en massa “låtsasjobb” som bara existerar så länge rätt stödform råkar finnas kvar.

Syftet med de här bidragen borde vara att få företag att anställa folk som annars inte kunnat få in en fot på arbetsmarknaden. Att ge företag ett incitament att anställa en person de annars skulle ha valt bort och ge dem en chans. Inte att bidraget i praktiken blir en grundpelare i hela verksamhetens ekonomi.

Jag tror verkligen att vi som samhälle vinner mycket på att lyfta människor som har det svårt. Både i form av minskat lidande och en bättre vardag för oss andra. Det här är ju trots allt människor vi stöter på ute på stan, i affärer, etc. Jag ser mycket hellre att t.ex. en ungdom har ett okej jobb på McDonalds som dom trivs skapligt med än att dom är arg på systemet/staten/samhället och fördriver tiden med att slå sönder gatlyktor eller söker sig till gäng. Det är oerhört viktigt att folk får hitta mening och känna sig behövda. Samtidigt är jag skeptisk till “låtsasjobb” för risken är att man varken hjälper personerna att komma vidare eller använder statens pengar på ett sätt som faktiskt håller i längden. Vissa kanske inte tycker att det här är ett låtsas jobb då det ändå var ett fik, men eftersom fiket inte skulle existera utan det ekonomiska stödet känns det inte heller som ett “riktigt företag” som måste stå på egna ben och jobben på företaget existerar därför enbart för att stödet finns, inte för att dom verkligen behövs.